Barcelona – Biarritz

Överlag är jag mycket nöjd med min helhetslösning, även om ett mer växlande väder (regn, kyla) skulle gjort det mycket mer komplicerat att få rum med allt.

Min väska som man klickar fast i det på stången fastskruvade fästet (3), funkade alldeles fantastisk! Stabil i nedförsbackar och påverkar inte cyklingen nämnvärt. Det är dock svårt att få plats med alla prylar, (tål max 4kg) där mina förhållandevis tunna skor la beslag på en tredjedel av utrymmet.

Utrymmesbristen har jag löst genom att ha små extraväskor lite här (1) och där (2) på cykeln . I dessa har jag allt från Powerbank(s), till tejp, solkräm, plånbok och nycklar. Ett trepack mars fick också plats, och ibland vill de övriga medlemmarna i cykelsällskapet ladda sina telefoner. Då är det senaste väskinköpet perfekt (ej med på bild). Jag kallar den ”the mistery Box”. Den rymmer förvånansvärt mycket och inköptes av  Carlos på Bills bike för 10€. Den fästes på ovansidan stången och mot styrstången

För att klara vätskeförlusten i det varma klimatet utrustade vi oss med dubbla vattenflaskor. För min del lösgjordes utrymmet för detta genom att fästa låset på utsidan av ramen. Smidigt! Då jag visade mig vara den i sällskapet med störst kontrollbehov detta år, blev jag därför även gruppens kartläsare. Med hjälp av en universalhållare från teknikmagasinet (149:-), Google maps på fri roaming och telefonen inställd på att aldrig gå i dvala,  blev detta en smidig affär. Det viktiga är inte att hela tiden vara ”online”, utan se till att man är på väg åt rätt håll. Det var vi mestadels. 

Nackdelen med telefonhållaren är att den är precis under näsan när man cyklar, vilket blir en rätt kletig historia om man svettas. Man svettas. Samma nackdel, fast med hakspetsen, drabbade ”the mistery Box”. Den översta, skyddande, plasten gjorde dessutom denna till ett miniväxthus. Inte helt optimal för elektronik med andra ord. Men det funkade.

Klockan ringde 07.00 och det var dags att dra sig upp ur sängen och packa för hemfärd. Efter en stadig frukost på vårt Best Western (som alltid inleddes även denna med så kallad tänkjuice – man börjar frukosten med att dricka ett glas juice för att orka bestämma vad man ska äta och slipper slarva runt planlöst kring frukostbuffén) var det dags att cykla till flygplatsen.

Eftersom sträckan är för kort (3,4 km från hotellet) för att Relive ska orka tillverka kartfilm av den så nöjer vi oss med en bild från Strava:

Minns ni Drottningens av Storbritannien plastpåsar, som vi använde på nedresan? De valde vi att dumpa på flygplatsen i Barcelona förra lördagen när vi hade landat. De är otympliga att ta med sig och tar plats vi inte tyckte vi hade (även om det funkade bra under London – Lowlands så handlade denna resa om höjdmeter och då ville vi inte bära mer än nödvändigt). Vi hade först tänkt beställa nya påsar från Wiggle till hotellet i Biarritz men det föll mellan stolar. Vi hade också googlat upp en cykelbutik i Biarritz som enligt ett mountainbike-forum skulle sälja dem.

När vi kom till Biarritz i fredags kontaktade vi cykelbutiken som naturligtvis hade slut på påsar, och de andra butikerna i Bayonne-Biarritz-området som vi fick kontakt med hade heller inga. Det här var lite stressigt igår lördag men vi satte vårt hopp till att det skulle finnas nån sorts inplastningsstation (sådan där som används till resväskor ibland) på flygplatsen.

Det gick faktiskt bättre än så. Samuel tog ett friskt initiativ och frågade i receptionen. Då gick de och hämtade tre cykelkartonger som några tjeckiska cyklister hade lämnat efter sig för några dagar sedan. Schysst!

Bara att vrida styret, ta ur luften ur däcken och koppla loss framhjulet. Sen ned i kartongerna och tejpa med flygplatsens tejp. Klart!

Sen började det gå sämre. Vårt plan skulle gå 10.15 och därför hade vi sett till att vara på flygplatsen 08.15, i god tid. Men vårt flygbolag Ryan Air hade bara en person som jobbade med incheckningen. Vi var ändå inte sist i kön men när vi kom fram efter över en timme i kö var klockan 09.46. Kvinnan bakom disken såg sur ut för att vi hade cyklar med oss (något vi förbokat i mars), gissningsvis för att hon under den senaste timmen hade checkat in ett 40-tal surfbrädor.

Samuel fick sitt boardingkort, jag fick mitt och Johan fick kanske sitt. För när vi skulle lämna in cyklarna vid specialbagageinlämningen 20 meter bort fanns Johans boardingskort ingenstans att finna. Samuel och jag lämnade in våra cyklar medan Johan letade igen. Men nej, ingenstans. Nu infann sig viss panik i Cykelsällskapet. Det blev inte bättre av att högtalarna ropade: PASSENGERS SAMUEL BRYNOLF, JOEL BERGQVIST AND JOHAN ENGDAHL, PLEASE PROCEED TO THE GATE IMMEDIATELY!

Jag sade dramatiskt till Samuel: gå på planet, åk hem till din familj, jag stannar med Johan. Samuel tog sig till säkerhetskontrollen och genom den. Vid passkontrollen sade mannen i luckan: you are very late. Samuel svarade upprört: yes, because I HAVE BEEN STANDING IN RYAN AIRS LINE FOR ONE THOUSAND YEARS! och blev insläppt att gå på planet.

Tillbaka vid specialbagageinlämningen. Jag vaktade alla grejer medan Johan sprang tillbaka till incheckningen, där det otroligt nog fortfarande var kö. Ställde sig i kön, väntade tåligt, kom fram till incheckningskvinnan och bad vänligt om ett nytt boardingkort. Japp, han fick ett. Johan sprang sedan tillbaka till specialbagageinlämningen, där jag väntade, sen blev det ett sprintlopp till säkerhetskontrollen (på vägen lyckades jag springa in genom fel dörr) och väl där förstod vi att vi skulle komma med planet. Samuel som redan satt på planet lyckades få detta kort när vi andra löper över landningsbanan:

Själva flygresan gick bra. Vi landade på Skavsta och missade flygbussen (fick vänta ytterligare två timmar) för vi var hungriga och valde att äta.

Och sen kom flygbussen. Väl i Stockholm skruvade vi rätt styrena, pumpande däcken, sade hej då och cyklade hem. Sen var vi hemma.

Resan har ju gradvis övergått från öken till grönska, från uppför till nedför, från svält till gourmémat, från hetta till svalka. Ja, för er som undrade varför vi inte cyklade åt andra hållet måste vi ändå säga: motvinden, uppförsbackarna och alla andra eländen har varit väl värt det. För nu flödar honungen in i våra munnar, de stekta sparvarna flyger åt vårt håll och silverskedar föds under våra gomsegel. Ja, just det, bananskalen och räkmackorna ligger framför våra fötter och vi glider mot regnbågens slut. Kortare sagt: vi är i underbara Biarritz och nu ska vi suga musten och märgen ur den patinerade badorten/trendiga surfstaden vid Atlanten.

Biarritz (även Miarritze på baskiska) är en fransk kommun i departementet Pyrénées-Atlantiques, Aquitaine, i sydvästra Frankrike vid Biscayabukten. Staden är känd som kurort/badort sommartid vilket gör att befolkningen ökar från 30 000 vintertid till uppemot 100 000 sommartid. Rugby är den dominerande sporten i den franska delen av Baskien (Iparralde), och stadens rugbylag Biarritz Olympique är ett av de ledande rugbylagen i Frankrike.

Biarritz var ännu på 1850-talet ett obetydligt fiskeläge, då den genom Napoleon III:s besök kom på modet som badort. I början av 1900-talet blev den en populär besöksort för brittiska turister.

Nuförtiden flockas vågsurfingturister i Biarritz och hyr lokalbefolkningens lägenheter via Airbnb. Trots detta är vårt samlade intryck att Biarritz är en stad med en egen själ och autenticitet som de flesta skulle stortrivas i. har du inte varit här? Ändra på det!

Eftersom staden är full av barer och restauranger, nästan alla med osannolikt hög kvalitet på maten kan det vara lätt att förlora sig i all lyx som ändå är överkomlig i pris på de flesta ställen. Och ja, vi har ätit den godaste moules friten, hummat oss igenom tre tapas/pintxos-bord och läppjat på kallt vin & öl i små små glas. Och det var ändå bara igår. Men för att verkligen ta del av hela stadens utbud satte vi under lördagen följande plan i rullning:

1. Äta frukost på hotellet

2. Gå till Carrefour över gatan och köpa några billiga öl och lite billig sprit. Ölen var ett lätt val (Carrefours egna Lager), men hur skulle vi göra med spriten när dessa två härliga kandidater tornade upp sig på hyllan:

Skulle vi välja whiskyn Sir Pitterson med det roligaste namnet eller Loch Castle med både roligt namn och en spännande grafisk form, med en etikett som säkerligen gjorts i WordPerfect/MS Paint. Kolla in slottet (castle) vid sjön (loch) och känn kvaliteten på tungan!

Till slut valde vi ändå buteljen till vänster för att under dagen/kvällen kunna säga: fram med pitten nu, ska du ha lite pitt, nu är jag redo för lite pitt, nu är jag pitiful(l) etc.

3. Gå till stranden och bada i Atlanten.

4. Käka en till runda tapas/pintxos.

5. Tillbaka till hotellrummet för att dricka upp Pitten och alla billiga öl. Spela gamla hits och agera köttslig högtalare.

https://youtu.be/yFQy3oYmSf8

6. Gå till en bar i det bästa området och snacka om personliga grejer och verkligen lära känna varandra. Så härligt!

7. Uppträda inför publik på gatan och sjunga Dans bort i vägen. Få väldigt undrande blickar och spridda applåder.

8. Se lite sajko ut när man ryggat för partystämningen på dansgolvet på Bar Jean och istället tar en lugn öl (med gratis Pintxos) på stället bredvid.

9. Dansa på en tapasrestaurang med Petter och Linus som vi känner från jobbet i Stockholm.

10. Vägra gå in på nattklubbarna som befolkas av 20-åringar.

11. Gå ned till stora stranden och dricka upp sista ölen från Carrefour.

Slutsats: det går utmärkt att suga både must och märg ur en stad som Biarritz men om man vill ha riktigt kul är det bättre att satsa på en mindre turisttät stad som exempelvis Bayonne, där uppenbarelsen av Lejonet & Gripen får krogpubliken att häpna. Här i Biarritz är alla turister och trots vår prestation smälter vi in som vanliga svennar bland alla olika livsöden.

12. Gå hem och lägga sig på hotellet och invänta morgondagens hemfärd.

13. God natt!

OBS! Även om detta är den officiella finalen på resebloggen Barcelona – Biarritz så kommer det komma några fler inlägg den närmaste veckan, så sluta inte kolla efter nya inlägg.

Klockan är 00: 42 i Biarritz och första gängen är mitt kiss vitt på den här resan, två dagar av ingen eller minimal cykling. Livet återgår till det normala. Kvällen är ung. 

En hyllning till vänskap och kärlek inom cykelsällskapet Lejonet & Gripen. 

Då vi alla är mycket intresserade av teknisk utrustning, och dessutom fått massa frågor om detta av våra trogna bloggläsare, viger vi därför detta inlägg till ett av de viktigaste och frekventaste långcyklingsknepen. 

Lejonet & Gripen testar lager på lager-principen. 

I vårt test har vi använt oss av trelagersprincipen. Trelagersprincipen handlar om att dricka sig full inifrån och ut, och kombinera öl för att hjälpa kroppen att reglera den värme som produceras, transportera bort fukt och överskottsvärme, stå emot vind och väta.  Den höjer komforten och ökar sannolikt din egen prestationsförmåga, eftersom ölen då samarbetar med din kropp istället för att motarbeta den.

I Carrefours kollektion (som vi testar idag) finns en lager för varje lager vilket säkerställer en korrekt fukttransport och bibehållen värmebalans och gör stor skillnad för din upplevelse både på vägen och med cykeln i stället.

Lager 1 

Baslagern intas snabbt, helst medelst halsning för att på så sett hamna längst in i kroppen, innanför lager 2 och/eller 3 – eller som enda bärs när vädret tillåter. En funktionell första lager som är fukttransporterande, håller dig torr och bekväm under din aktivitet så att du kan fokusera på samspelet med metallhästen. 

Lager 2

När det blir kallare ute, är en högpresterande andra lager nödvändigt för att du ska känna dig bekväm under hela passet. Den tillför isolering och skapar ett värmebärande luftlager närmast hjärtat; överskottsvärme och fukt transporteras vidare ut. Du håller dig varm, torr och kan använda energin på rätt sätt. 

Lager 3

Eftersom du efter den tredje lagern skiter i vädret, kan lager tre sägas skydda dig mot vind, regn och kyla samtidigt som överskottsvärme och fukt transporteras bort från kroppen via lager ett och två där under. En aktiv ventilation är inbyggd i ölen med hjälp av chitt chatt om ditt och datt. Att aktivt ventilera stora och små bekymmer med kända och okända människor, möjliggörs tack vare den ventilationsoptimerade tredje lagern. Den är således ditt skydd mot såväl bryderier, väder som vind och gör att du tillsammans med din metallhäst, oavsett väder, kan prestera optimalt. 

Nu kanske ni tycker att det där är en lång rubrik på ett inlägg men det är nämligen så att Cykelsällskapet Lejonet & Gripens spanskfranska triumf sammanfaller med Frankrikes nationaldag. Idag 14 juli går fransmän och fransyskor (och de som inte vill placera sig i nåt av de facken men ändå gillar Republiken) i alla åldrar nämligen ut för att fira att vi har kommit fram till Biarritz.

Det blir fyrverkerier vid stranden klockan 22, sa receptionisten på hotellet.

Här i Biarritz som visserligen är i Baskien (se föregående inlägg) är det mängder av turister från andra delar av Frankrike så förutom att fira oss, firar man även en berömd halshuggning (och då menar jag inte den av Simón Bolivar medelst motorsåg) som fick sitt förspel idag för 228 år sedan (närmare bestämt 1789). Då genomfördes stormningen av Bastiljen, vilket inledde den franska revolutionen. Ludvig XVI giljotinerades inte förrän 21 januari 1793 men folk är lika glada idag oavsett.

På den första årsdagen av stormningen av Bastiljen (dvs 1790) samlades parisare för att på Bastiljplatsen fira la Fête de la Fédération. Festen kom att handla om symbolen för den revolutionära och moderna franska nationen, men också om alla fransmäns försoning och enhet. 

Trikoloren – Frankrikes flagga 

Ludvig XVI:s flagga – krångligare att rita

Först 90 år senare, 1880, beslutade Nationalförsamlingen att den 14 juli skulle vara en årlig Fête Nationale, nationaldag. Firandet den 14 juli högtidlighåller alltså både stormningen och den försonande moderna franska staten.

Först 137 år senare, 2017, beslutade en enig Nationalförsamling att den årliga Fête Nationale också skulle firas till minne av Lejonet & Gripens ankomst till Biarritz.

För att klara hela de återstående 7,6 kilometrarna sov vi oss (j & j) igenom väckarklockans pockande på uppmärksamhet. Samuel, egenrummaren för natten, fick nog och knackade upp oss. 

En losssliten AC-kontroll från hotellrummet ”jag trodde det var väckarklockan”.

Frukosten var flödig och ingick i hotellpriset. Fulladdade med energi (nåja), drog man för sista gången på sig cykelstassen vars charm tappats något efter spabehandlingen. Det ska bli skönt att komma fram. Efter att ha besegrat Pyrenéerna känns inga sträckor jobbiga, men dessa få kilometer kändes! Kanske var det mentalt svårt att ladda om efter att ha tagit ut segern i förskott. Kanske hade pastis något med saken att göra? Men vi kom fram. Vi är framme!

Sista (?) kartfilmen:

För trogna följare av Cykelsällskapet Lejonet & Gripens äventyr på och vid sidan av vägarna kommer det inte som någon överraskning att min kära klädesklenod Gå ut-skjortan är med även på denna resa. Om ni inte fattar vad jag pratar om direkt så rekommenderar jag att läsa länken i detta stycke.

Igår kväll i Bayonne var det dags att packa upp den ur det speciella lufttäta kryofrysskåp som den legat i de senaste fyra åren (och som jag burit med mig över bergen under denna resa). Det var dags för ”Gå ut”-skjortan att testa nattlivet i Bayonne!

Samuel kände sig trött efter dagens rulleövningar och tog enkelrummet och övade sig på att såga ved, men Johan och jag hade (trots lika trötta) sug nog (och önskan att lufta gå-ut-stassen) att kolla in vad Bayonnes centrala kvarter hade att erbjuda. Det skulle visa sig att svaret på den frågan var: pastis.

Vi snabbgooglade på ”nightlife in Bayonne for two Swedish amateur bicyclists looking for a good time and something with a cultural edge, a random Thursday night in July” och fick sökträffar som tydligt gjorde klart att vi skulle leta barer i stadsdelen Petit Bayonne (omedelbart omnämnt för resten av kvällen som ”lillskinkan”).

Lillskinkan ligger centralt öster om Storskinkan som ni ser på denna pixliga karta:

Husen är gamla och fina med det medelhavslandsslitage vi som turister gärna charmas av. Liggandes vid vatten med kulörta lyktor blir det så här fint:

Vi satte oss på en bar som skyltade med wifi och beställde ett glas vin var. Wifi:et gjorde att vi (som använt upp vår roamingfria dataabbonnemang på Strava-mätning) kunde kolla på Yelp, TripAdvisor och Google och samköra dessa tjänsters algoritmer med Johans Pokémon Go-knep. På så sätt lyckades vi snart ta oss vidare till ”rätt” bargata. Där slog den magiska skjortan till direkt!

Folk vände sig om, kom fram och ville fotografera och prata. I kombination med det klassiska cykelskägget verkar skjortan fortfarande ha dragningskraften av ett skogsrå som dansar till en hamelsk råttfångarmelodi. Efter att ha ställt upp lite som ett cirkusfreak på tillräckligt många foton var det dags att ställa sig i baren.

Åh, de har Chouffe! sa Johan, och sekunden senare var två trippel-ipor upphällda. Bartendern hörde på vår speciella dialekt att vi inte var uppväxta i Lillskinkan. Han bjöd oss på första rundan pastis när han fick veta att vi cyklat hit över bergen.

Pastis är en fransk aperitif smaksatt med anis som innehåller 40-45% alkohol. När absinten 1915 förbjöds i Frankrike skapade absinttillverkarna pastisen genom att utesluta den förbjudna malörten.

Pastis späds normalt ut med vatten (omkring 5 delar vatten till en del pastis). Detta gör att vissa av beståndsdelarna på grund av den minskade alkoholhalten blir olösliga, och dryckens färg ändras från en mörkt genomskinlig gul till en mjölkaktig ljust gul – det här kallas att den opaliserar. Drycken dricks kall med is som förfriskning eller som aperitif. I kvarteren i Lillskinkan drack alla pastis.

De vanligaste pastismärkena är Pernod och Ricard som båda ägs av Pernod Ricard – en internationell destillerikoncern med varumärken som till exempel Jameson whisky, Ricard pastis, Chivas Regal och Beefeater gin. Pernod Ricard köpte 2008 det statliga svenska bolaget Vin & Sprit med bland annat varumärket Absolut Vodka.

Så här tillreder man Ricard, genom att hälla vatten i sprit:

https://youtu.be/NDzKeV0OK80

I kraft av att vara innehavare av den magiska skjortan, att ha en vän med magisk t-shirt, att ha ett ”roligt” skägg, och att ha en speciell fransk dialekt blev vi snabbt barens centralpunkter och alla ville bjuda oss på Ricard. – Vet ni vad ni måste testa? Vår lokala specialitet Ricard. Va?! Har ni inte testat? Jag bjuder!

I en kaotisk mix av språk (Johan pratar spanska ok, jag franska hjälpligt och invånarna i Lillskinkan engelska bedrövligt dåligt) försökte vi fråga var folk kom ifrån (när de frågat oss samma fråga) . Det var underhållande att förhållandevis många svarade att de är födda i Bayonne men att de i själva verket är kelter/irländare/skottar). Visst, vi är i (franska) Baskien men att det skulle sitta så djupt att hata spanska kronan, franska republiken (och – i sympati med sina halvgenomskinliga ö-fränder i norr– även brittiska kronan) var en överraskning för oss. Här krävs kanske lite bakgrundsfakta:

Baskien (baskiska: Euskal Herria eller Euskadi, franska: Pays Basque, spanska: País Vasco) är ett område vid den innersta delen av Biscayabukten, uppdelat mellan Frankrike och Spanien. Här ligger bland annat Bayonne (Storskinkan+Lillskinkan) och resans slutmål Biarritz. Baskien utgörs av de autonoma regionerna Baskien och Navarra i norra Spanien och av de historiska nordbaskiska provinserna i sydvästra Frankrike.

Med historiska rötter tillbaka till romartiden kallades befolkningen vasconer. På 800-talet upprättades kungariket Navarra som kom att omfatta alla de baskiska områdena. Kungariket kom att spela en viktig roll under återerövringen av iberiska halvön från morerna. Navarras södra del övertogs av Aragonien år 1512 och inkorporerades senare i Spanien, medan den norra delen uppgick i kungariket Frankrike år 1620. Fram tills franska revolutionen, då gamla administrativa gränser bröts upp, behöll de baskiska områdena visst självbestämmande inom Frankrike. Tack vare Bilbaos (näraliggande stad i spanska Baskien) täta sjöförbindelser med brittiska öarna kom industriella revolutionen tidigt till staden och trakterna runtomkring. Stålindustrier och båtvarv lade grunden för Bizkaia-provinsens välstånd. Andra städer, som till exempel Biarritz och San Sebastián kom istället att utvecklas till turistdestinationer och kurorter under 1800-talet, med en avsaknad av tyngre industri. Det baskiska inlandet, särskilt det i franska delen, förblev ruralt och dominerades av jordbruk och boskapsskötsel.

Underhundsmentaliteten som råder i området kan sägas vara besläktad med den som besjälat både irländska och skotska frihetskämpar genom historien och just därför identifierar sig barpubliken i Lillskinkan sig som kelter.

Under det senaste halvseklet har politiken i Baskien präglats av separatistgruppen ETA:s våld, vars attentat kostat uppåt 850 människor livet. Efter en internationell fredskonferens meddelande ETA hösten 2011 att de lade ner sina vapen för gott. Under 2014 började ETA oskadliggöra och överlämna delar av sin vapenarsenal till internationella observatörer. I juni 2014 anordnade över 100 000 personer en 123 kilometer lång mänsklig kedja med krav om folkomröstning om områdets förhållandet till Spanien och Frankrike. I likhet med resans startregion Katalonien kan man säga att en stor del av befolkningen önskar sig en egen nationalstat.

Men nog om det. Tillbaka till pastisen. Vi fick en massa nya bekanta i Lillskinkan under natten och nu när det är morgon är känns det oerhört svårt att orka ta sig per cykel de sista 7,7 km som återstår innan vi är framme i Biarritz. Man får ändå ge pastisen att den lyckats addera vardagsmisär i mängder, och gjort en lätt resa svårt. Värt respekt.

Betyg: Bayonne/pastis
4,5/5 ”Gå ut”-skjortor

En märklig cykeldag. Vi rullade ut ganska sent, och fick med en gång nedförsbacke. Det har liksom blivit att musten lite gick ur oss när vi insåg att det är ganska kort kvar. Det blev ett tidigt break för lunch. Små-åker lite planlöst. När vi kom fram till Oloron Saint Marie blev det dock lite skillnad… den var rutt ett idag där vi ”senare” skulle bestämma vart tusan vägen skulle leda härnäst i detta lyxscenario av för mycket kraft och potens kvar efter att hånskrattat Pyrenéerna i ansiktet. 

Vi bestämde oss för att faktiskt försöka ta oss till skinkans hemstad Bayonne. Det var nog vad vi behövde, ett mål som var lite av en utmaning, eftersom det isf skulle innebära 8 mil till och klockan började bli eftermiddag. Dessutom – från Bayonne skulle vi imo kunna ta en promenadseger till Biarritz – en promenad på endast 7 km! 

Vi fick alla ny energi och de andra lärde mig hur man cyklar på rulle. Det går ut på att man cyklar tätt i rad för att spara vindmotstånd lite som fåglarna gör. När man blir trött så lägger man ut sig till vänster – gärna framför en bil som vill köra om – och låter ens kamrater köra om på insidan. Det är ju viktigt att cykla tätt. Regeln är tydligen att om person tre ska känna doften av ettans fis, ska tvåan känna smaken. Det finns då bra knep som nummer ett att se att tvåan i gruppen fortfarande hänger med genom att släppa en fis. Kommer det välbekanta ljudet av harklingar och spottande bakifrån, följt av okvädesord från nummer tre så vet man att takten är perfekt för ens vänner. Tecken är viktigt när man cyklar så tätt, eftersom det bara är ettan som ser nåt. Exempel: När man ska stanna så ska man hålla upp handen och antingen (som jag fått lära mig iaf): 

1. låta bli att stanna, rulla en kilometer eller så, och sedan stanna. 
2. Inte hålla upp handen, och sedan tvärnita. 

Båda sätt ovan, går lika bra. Och hål i marken, visar man med att peka på hålet. Viktigt är att alla härmar varann (OBS gäller alla tecken!!!!!1) för stackars tre märker inte vad ettan pekar på om tvåan till exempel planerar det här blogginlägget. Som tur är gäller det även för hålpekning att vara inkonsekvent, så det är lätt för en nybörjare som mig att lyckas ändå.

Så vi pressar på i rulle och tar några mil på kort tid. In i byar, ut ur byar. Genom maskrosfält. In i en by till. Kanske en liten kulle. Kanske en liten nedförsbacke. Kanske kommer en hund farandes mot Joels cykel. Kanske rakt utifrån en gård med en häck runt, som tex missar sitt hugg med möjligen ett par decimeter. Isf är det ju möjligt att en lastbil med grönsaker och en förare som till exempel i vredesmod ligger och trycker och svär och svänger ut lite vingligt och sen tillbaka för att inte krocka ett hus bakom cykelrullen, och som kanske aldrig kommer förbi i lilla trånga byn, svär över cykelgänget några gånger till och kanske inte tittar alls på pälsbollen som förvandlas till en påse trasiga jordgubbar efter en misslyckad rabiesattack mot cykeltröjan med ryggen som i början av resan var vit men nu är lite beige. Cykelrullen vinner alltid, det gör den alltid, över både lastbilar och hundar – det gäller bara att hålla ut lagom i vägen så att ingen kommer förbi och parera attacker i sidled med bestämdhet, trots förvåning.

Öht är vägdammet aggressivare i Frankrike än Spanien. Benen blir brun utan sol. Eller, brun av solkräm och vägdamm och svett i gassande sol. För det sprack faktiskt upp här på slutet av dagen – rejält! 

Idag är Joels namnsdag så vi är inte den som är den även om vi ska nå Bayonne! Vi tar gärna en paus som filmen visar nedan – och så får ni samtidigt se hur 100% av alla byar och bartenders i Frankrike på landsbygden mellan Pyrenéerna och kusten ser ut:

https://youtu.be/_WDzuijwUoI

Här håller tvåan och trean på att fixa med sin batteripacke-el till sina dåliga telefoner. Så att de kan tracka sina rutter via Strava *LOL. (Själv har jag en telefon med oändligt batteri, dyr som tusan köpt på firman, så att jag kan spela Hearthstone på något lunchställe – ned till samma usla batterinivå som de andras! Tur då att man alltid kan ladda upp telefonen igen hos Johan, om Hearthstone-tarmen drar. Praktiskt!)

Blandad media nedan: otrolig cykling idag. Det är ju mer vanlig landsväg i ”vanligt” väder (dvs perfekt värme i alla aspekter) om man så säger, men naturen är ändå något helt speciellt. Lummigt och grönt. Sista milen följde vi en flod längs väldigt bra asfaltsväg som bitvis bara var cykelväg. Sicken lyx. 

Här når vi Bayonne! 

Sen kom vi fram till det bästa hotellet på resan hittills där en kvällsbuffe ingick! Takterrass med utsikt över hela staden. Vad mer kan väl en cykelrulle önska? Möjligen en galen utgång senare. 

Här är filmen:

Simón Bolívar, fullständigt namn Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios Ponte y Blanco, född 24 juli 1783 i Caracas i nuvarande Venezuela, död 17 december 1830 i Santa Marta i nuvarande Colombia (avrättad av Erik Joel Bergqvist medelst ett motorsågssnitt), var en sydamerikansk general och nationalist. Simón Bolívar befriade Peru, Venezuela och Nya Granada (Colombia) från det spanska väldet, och tillsammans med sin general Antonio José de Sucre delar han äran av att ha befriat Ecuador. Sucre är den konstitutionella och historiska huvudstaden i Bolivia, medan La Paz agerar huvudstad i praktiken. Praktiskt.

Nåväl, åter till Simon. Hans pappa dog när han var 3 och hans mamma när han var 15 år och kom att uppfostras av sin farbror don Carlos Palacios och slavinnan Hippolyta. Därför brukade han säga ”jag har inte känt en annan far än hon”. Hippolyta kan därför sägas med viss vilja sägas vara Simón Bolivars Simone de Beavoir.