Författare: Joel

Klockan ringde 07.00 och det var dags att dra sig upp ur sängen och packa för hemfärd. Efter en stadig frukost på vårt Best Western (som alltid inleddes även denna med så kallad tänkjuice – man börjar frukosten med att dricka ett glas juice för att orka bestämma vad man ska äta och slipper slarva runt planlöst kring frukostbuffén) var det dags att cykla till flygplatsen.

Eftersom sträckan är för kort (3,4 km från hotellet) för att Relive ska orka tillverka kartfilm av den så nöjer vi oss med en bild från Strava:

Minns ni Drottningens av Storbritannien plastpåsar, som vi använde på nedresan? De valde vi att dumpa på flygplatsen i Barcelona förra lördagen när vi hade landat. De är otympliga att ta med sig och tar plats vi inte tyckte vi hade (även om det funkade bra under London – Lowlands så handlade denna resa om höjdmeter och då ville vi inte bära mer än nödvändigt). Vi hade först tänkt beställa nya påsar från Wiggle till hotellet i Biarritz men det föll mellan stolar. Vi hade också googlat upp en cykelbutik i Biarritz som enligt ett mountainbike-forum skulle sälja dem.

När vi kom till Biarritz i fredags kontaktade vi cykelbutiken som naturligtvis hade slut på påsar, och de andra butikerna i Bayonne-Biarritz-området som vi fick kontakt med hade heller inga. Det här var lite stressigt igår lördag men vi satte vårt hopp till att det skulle finnas nån sorts inplastningsstation (sådan där som används till resväskor ibland) på flygplatsen.

Det gick faktiskt bättre än så. Samuel tog ett friskt initiativ och frågade i receptionen. Då gick de och hämtade tre cykelkartonger som några tjeckiska cyklister hade lämnat efter sig för några dagar sedan. Schysst!

Bara att vrida styret, ta ur luften ur däcken och koppla loss framhjulet. Sen ned i kartongerna och tejpa med flygplatsens tejp. Klart!

Sen började det gå sämre. Vårt plan skulle gå 10.15 och därför hade vi sett till att vara på flygplatsen 08.15, i god tid. Men vårt flygbolag Ryan Air hade bara en person som jobbade med incheckningen. Vi var ändå inte sist i kön men när vi kom fram efter över en timme i kö var klockan 09.46. Kvinnan bakom disken såg sur ut för att vi hade cyklar med oss (något vi förbokat i mars), gissningsvis för att hon under den senaste timmen hade checkat in ett 40-tal surfbrädor.

Samuel fick sitt boardingkort, jag fick mitt och Johan fick kanske sitt. För när vi skulle lämna in cyklarna vid specialbagageinlämningen 20 meter bort fanns Johans boardingskort ingenstans att finna. Samuel och jag lämnade in våra cyklar medan Johan letade igen. Men nej, ingenstans. Nu infann sig viss panik i Cykelsällskapet. Det blev inte bättre av att högtalarna ropade: PASSENGERS SAMUEL BRYNOLF, JOEL BERGQVIST AND JOHAN ENGDAHL, PLEASE PROCEED TO THE GATE IMMEDIATELY!

Jag sade dramatiskt till Samuel: gå på planet, åk hem till din familj, jag stannar med Johan. Samuel tog sig till säkerhetskontrollen och genom den. Vid passkontrollen sade mannen i luckan: you are very late. Samuel svarade upprört: yes, because I HAVE BEEN STANDING IN RYAN AIRS LINE FOR ONE THOUSAND YEARS! och blev insläppt att gå på planet.

Tillbaka vid specialbagageinlämningen. Jag vaktade alla grejer medan Johan sprang tillbaka till incheckningen, där det otroligt nog fortfarande var kö. Ställde sig i kön, väntade tåligt, kom fram till incheckningskvinnan och bad vänligt om ett nytt boardingkort. Japp, han fick ett. Johan sprang sedan tillbaka till specialbagageinlämningen, där jag väntade, sen blev det ett sprintlopp till säkerhetskontrollen (på vägen lyckades jag springa in genom fel dörr) och väl där förstod vi att vi skulle komma med planet. Samuel som redan satt på planet lyckades få detta kort när vi andra löper över landningsbanan:

Själva flygresan gick bra. Vi landade på Skavsta och missade flygbussen (fick vänta ytterligare två timmar) för vi var hungriga och valde att äta.

Och sen kom flygbussen. Väl i Stockholm skruvade vi rätt styrena, pumpande däcken, sade hej då och cyklade hem. Sen var vi hemma.

Resan har ju gradvis övergått från öken till grönska, från uppför till nedför, från svält till gourmémat, från hetta till svalka. Ja, för er som undrade varför vi inte cyklade åt andra hållet måste vi ändå säga: motvinden, uppförsbackarna och alla andra eländen har varit väl värt det. För nu flödar honungen in i våra munnar, de stekta sparvarna flyger åt vårt håll och silverskedar föds under våra gomsegel. Ja, just det, bananskalen och räkmackorna ligger framför våra fötter och vi glider mot regnbågens slut. Kortare sagt: vi är i underbara Biarritz och nu ska vi suga musten och märgen ur den patinerade badorten/trendiga surfstaden vid Atlanten.

Biarritz (även Miarritze på baskiska) är en fransk kommun i departementet Pyrénées-Atlantiques, Aquitaine, i sydvästra Frankrike vid Biscayabukten. Staden är känd som kurort/badort sommartid vilket gör att befolkningen ökar från 30 000 vintertid till uppemot 100 000 sommartid. Rugby är den dominerande sporten i den franska delen av Baskien (Iparralde), och stadens rugbylag Biarritz Olympique är ett av de ledande rugbylagen i Frankrike.

Biarritz var ännu på 1850-talet ett obetydligt fiskeläge, då den genom Napoleon III:s besök kom på modet som badort. I början av 1900-talet blev den en populär besöksort för brittiska turister.

Nuförtiden flockas vågsurfingturister i Biarritz och hyr lokalbefolkningens lägenheter via Airbnb. Trots detta är vårt samlade intryck att Biarritz är en stad med en egen själ och autenticitet som de flesta skulle stortrivas i. har du inte varit här? Ändra på det!

Eftersom staden är full av barer och restauranger, nästan alla med osannolikt hög kvalitet på maten kan det vara lätt att förlora sig i all lyx som ändå är överkomlig i pris på de flesta ställen. Och ja, vi har ätit den godaste moules friten, hummat oss igenom tre tapas/pintxos-bord och läppjat på kallt vin & öl i små små glas. Och det var ändå bara igår. Men för att verkligen ta del av hela stadens utbud satte vi under lördagen följande plan i rullning:

1. Äta frukost på hotellet

2. Gå till Carrefour över gatan och köpa några billiga öl och lite billig sprit. Ölen var ett lätt val (Carrefours egna Lager), men hur skulle vi göra med spriten när dessa två härliga kandidater tornade upp sig på hyllan:

Skulle vi välja whiskyn Sir Pitterson med det roligaste namnet eller Loch Castle med både roligt namn och en spännande grafisk form, med en etikett som säkerligen gjorts i WordPerfect/MS Paint. Kolla in slottet (castle) vid sjön (loch) och känn kvaliteten på tungan!

Till slut valde vi ändå buteljen till vänster för att under dagen/kvällen kunna säga: fram med pitten nu, ska du ha lite pitt, nu är jag redo för lite pitt, nu är jag pitiful(l) etc.

3. Gå till stranden och bada i Atlanten.

4. Käka en till runda tapas/pintxos.

5. Tillbaka till hotellrummet för att dricka upp Pitten och alla billiga öl. Spela gamla hits och agera köttslig högtalare.

https://youtu.be/yFQy3oYmSf8

6. Gå till en bar i det bästa området och snacka om personliga grejer och verkligen lära känna varandra. Så härligt!

7. Uppträda inför publik på gatan och sjunga Dans bort i vägen. Få väldigt undrande blickar och spridda applåder.

8. Se lite sajko ut när man ryggat för partystämningen på dansgolvet på Bar Jean och istället tar en lugn öl (med gratis Pintxos) på stället bredvid.

9. Dansa på en tapasrestaurang med Petter och Linus som vi känner från jobbet i Stockholm.

10. Vägra gå in på nattklubbarna som befolkas av 20-åringar.

11. Gå ned till stora stranden och dricka upp sista ölen från Carrefour.

Slutsats: det går utmärkt att suga både must och märg ur en stad som Biarritz men om man vill ha riktigt kul är det bättre att satsa på en mindre turisttät stad som exempelvis Bayonne, där uppenbarelsen av Lejonet & Gripen får krogpubliken att häpna. Här i Biarritz är alla turister och trots vår prestation smälter vi in som vanliga svennar bland alla olika livsöden.

12. Gå hem och lägga sig på hotellet och invänta morgondagens hemfärd.

13. God natt!

OBS! Även om detta är den officiella finalen på resebloggen Barcelona – Biarritz så kommer det komma några fler inlägg den närmaste veckan, så sluta inte kolla efter nya inlägg.

Nu kanske ni tycker att det där är en lång rubrik på ett inlägg men det är nämligen så att Cykelsällskapet Lejonet & Gripens spanskfranska triumf sammanfaller med Frankrikes nationaldag. Idag 14 juli går fransmän och fransyskor (och de som inte vill placera sig i nåt av de facken men ändå gillar Republiken) i alla åldrar nämligen ut för att fira att vi har kommit fram till Biarritz.

Det blir fyrverkerier vid stranden klockan 22, sa receptionisten på hotellet.

Här i Biarritz som visserligen är i Baskien (se föregående inlägg) är det mängder av turister från andra delar av Frankrike så förutom att fira oss, firar man även en berömd halshuggning (och då menar jag inte den av Simón Bolivar medelst motorsåg) som fick sitt förspel idag för 228 år sedan (närmare bestämt 1789). Då genomfördes stormningen av Bastiljen, vilket inledde den franska revolutionen. Ludvig XVI giljotinerades inte förrän 21 januari 1793 men folk är lika glada idag oavsett.

På den första årsdagen av stormningen av Bastiljen (dvs 1790) samlades parisare för att på Bastiljplatsen fira la Fête de la Fédération. Festen kom att handla om symbolen för den revolutionära och moderna franska nationen, men också om alla fransmäns försoning och enhet. 

Trikoloren – Frankrikes flagga 

Ludvig XVI:s flagga – krångligare att rita

Först 90 år senare, 1880, beslutade Nationalförsamlingen att den 14 juli skulle vara en årlig Fête Nationale, nationaldag. Firandet den 14 juli högtidlighåller alltså både stormningen och den försonande moderna franska staten.

Först 137 år senare, 2017, beslutade en enig Nationalförsamling att den årliga Fête Nationale också skulle firas till minne av Lejonet & Gripens ankomst till Biarritz.

För trogna följare av Cykelsällskapet Lejonet & Gripens äventyr på och vid sidan av vägarna kommer det inte som någon överraskning att min kära klädesklenod Gå ut-skjortan är med även på denna resa. Om ni inte fattar vad jag pratar om direkt så rekommenderar jag att läsa länken i detta stycke.

Igår kväll i Bayonne var det dags att packa upp den ur det speciella lufttäta kryofrysskåp som den legat i de senaste fyra åren (och som jag burit med mig över bergen under denna resa). Det var dags för ”Gå ut”-skjortan att testa nattlivet i Bayonne!

Samuel kände sig trött efter dagens rulleövningar och tog enkelrummet och övade sig på att såga ved, men Johan och jag hade (trots lika trötta) sug nog (och önskan att lufta gå-ut-stassen) att kolla in vad Bayonnes centrala kvarter hade att erbjuda. Det skulle visa sig att svaret på den frågan var: pastis.

Vi snabbgooglade på ”nightlife in Bayonne for two Swedish amateur bicyclists looking for a good time and something with a cultural edge, a random Thursday night in July” och fick sökträffar som tydligt gjorde klart att vi skulle leta barer i stadsdelen Petit Bayonne (omedelbart omnämnt för resten av kvällen som ”lillskinkan”).

Lillskinkan ligger centralt öster om Storskinkan som ni ser på denna pixliga karta:

Husen är gamla och fina med det medelhavslandsslitage vi som turister gärna charmas av. Liggandes vid vatten med kulörta lyktor blir det så här fint:

Vi satte oss på en bar som skyltade med wifi och beställde ett glas vin var. Wifi:et gjorde att vi (som använt upp vår roamingfria dataabbonnemang på Strava-mätning) kunde kolla på Yelp, TripAdvisor och Google och samköra dessa tjänsters algoritmer med Johans Pokémon Go-knep. På så sätt lyckades vi snart ta oss vidare till ”rätt” bargata. Där slog den magiska skjortan till direkt!

Folk vände sig om, kom fram och ville fotografera och prata. I kombination med det klassiska cykelskägget verkar skjortan fortfarande ha dragningskraften av ett skogsrå som dansar till en hamelsk råttfångarmelodi. Efter att ha ställt upp lite som ett cirkusfreak på tillräckligt många foton var det dags att ställa sig i baren.

Åh, de har Chouffe! sa Johan, och sekunden senare var två trippel-ipor upphällda. Bartendern hörde på vår speciella dialekt att vi inte var uppväxta i Lillskinkan. Han bjöd oss på första rundan pastis när han fick veta att vi cyklat hit över bergen.

Pastis är en fransk aperitif smaksatt med anis som innehåller 40-45% alkohol. När absinten 1915 förbjöds i Frankrike skapade absinttillverkarna pastisen genom att utesluta den förbjudna malörten.

Pastis späds normalt ut med vatten (omkring 5 delar vatten till en del pastis). Detta gör att vissa av beståndsdelarna på grund av den minskade alkoholhalten blir olösliga, och dryckens färg ändras från en mörkt genomskinlig gul till en mjölkaktig ljust gul – det här kallas att den opaliserar. Drycken dricks kall med is som förfriskning eller som aperitif. I kvarteren i Lillskinkan drack alla pastis.

De vanligaste pastismärkena är Pernod och Ricard som båda ägs av Pernod Ricard – en internationell destillerikoncern med varumärken som till exempel Jameson whisky, Ricard pastis, Chivas Regal och Beefeater gin. Pernod Ricard köpte 2008 det statliga svenska bolaget Vin & Sprit med bland annat varumärket Absolut Vodka.

Så här tillreder man Ricard, genom att hälla vatten i sprit:

https://youtu.be/NDzKeV0OK80

I kraft av att vara innehavare av den magiska skjortan, att ha en vän med magisk t-shirt, att ha ett ”roligt” skägg, och att ha en speciell fransk dialekt blev vi snabbt barens centralpunkter och alla ville bjuda oss på Ricard. – Vet ni vad ni måste testa? Vår lokala specialitet Ricard. Va?! Har ni inte testat? Jag bjuder!

I en kaotisk mix av språk (Johan pratar spanska ok, jag franska hjälpligt och invånarna i Lillskinkan engelska bedrövligt dåligt) försökte vi fråga var folk kom ifrån (när de frågat oss samma fråga) . Det var underhållande att förhållandevis många svarade att de är födda i Bayonne men att de i själva verket är kelter/irländare/skottar). Visst, vi är i (franska) Baskien men att det skulle sitta så djupt att hata spanska kronan, franska republiken (och – i sympati med sina halvgenomskinliga ö-fränder i norr– även brittiska kronan) var en överraskning för oss. Här krävs kanske lite bakgrundsfakta:

Baskien (baskiska: Euskal Herria eller Euskadi, franska: Pays Basque, spanska: País Vasco) är ett område vid den innersta delen av Biscayabukten, uppdelat mellan Frankrike och Spanien. Här ligger bland annat Bayonne (Storskinkan+Lillskinkan) och resans slutmål Biarritz. Baskien utgörs av de autonoma regionerna Baskien och Navarra i norra Spanien och av de historiska nordbaskiska provinserna i sydvästra Frankrike.

Med historiska rötter tillbaka till romartiden kallades befolkningen vasconer. På 800-talet upprättades kungariket Navarra som kom att omfatta alla de baskiska områdena. Kungariket kom att spela en viktig roll under återerövringen av iberiska halvön från morerna. Navarras södra del övertogs av Aragonien år 1512 och inkorporerades senare i Spanien, medan den norra delen uppgick i kungariket Frankrike år 1620. Fram tills franska revolutionen, då gamla administrativa gränser bröts upp, behöll de baskiska områdena visst självbestämmande inom Frankrike. Tack vare Bilbaos (näraliggande stad i spanska Baskien) täta sjöförbindelser med brittiska öarna kom industriella revolutionen tidigt till staden och trakterna runtomkring. Stålindustrier och båtvarv lade grunden för Bizkaia-provinsens välstånd. Andra städer, som till exempel Biarritz och San Sebastián kom istället att utvecklas till turistdestinationer och kurorter under 1800-talet, med en avsaknad av tyngre industri. Det baskiska inlandet, särskilt det i franska delen, förblev ruralt och dominerades av jordbruk och boskapsskötsel.

Underhundsmentaliteten som råder i området kan sägas vara besläktad med den som besjälat både irländska och skotska frihetskämpar genom historien och just därför identifierar sig barpubliken i Lillskinkan sig som kelter.

Under det senaste halvseklet har politiken i Baskien präglats av separatistgruppen ETA:s våld, vars attentat kostat uppåt 850 människor livet. Efter en internationell fredskonferens meddelande ETA hösten 2011 att de lade ner sina vapen för gott. Under 2014 började ETA oskadliggöra och överlämna delar av sin vapenarsenal till internationella observatörer. I juni 2014 anordnade över 100 000 personer en 123 kilometer lång mänsklig kedja med krav om folkomröstning om områdets förhållandet till Spanien och Frankrike. I likhet med resans startregion Katalonien kan man säga att en stor del av befolkningen önskar sig en egen nationalstat.

Men nog om det. Tillbaka till pastisen. Vi fick en massa nya bekanta i Lillskinkan under natten och nu när det är morgon är känns det oerhört svårt att orka ta sig per cykel de sista 7,7 km som återstår innan vi är framme i Biarritz. Man får ändå ge pastisen att den lyckats addera vardagsmisär i mängder, och gjort en lätt resa svårt. Värt respekt.

Betyg: Bayonne/pastis
4,5/5 ”Gå ut”-skjortor

Vi hade egentligen bokat in oss på ett spa i Candanchú och dit har vi kommit fram nu. Men det visar sig naturligtvis att eftersom vi är en dag för tidiga så är det orimligt att bo här. Så vi bränner vidare 5 km till franska gränsen och sen genom Parc national des Pyrénées. 

Så då vet ni varför det inte blir nån dagsuppdatering förrän imorgon bitti tidigast. Håll tummarna nu allihop!

Stärkta av alla framgångar hittills har vi mycket spontant beslutat oss för att göra ett toppförsök och försöka nå Candanchú redan idag. Om vi misslyckas har vi ju en dag tillgodo eftersom vi cyklade längre än planerat dag 2.

Det har varit tufft hittills att cykla dit vi är nu. Men nu är vi vid Pyrenéernas fot och det är dags att dra fram ett gammalt favoritcitat:

When going gets tough, the tough get going – Billy Ocean

Aragonien – som vi befinner oss i sedan lunch igår – har en för Spanien låg befolkningstäthet, med inslag av stora, nästan obebodda områden. Mer än halva befolkningen bor i Zaragoza, söderut från där vi cyklar.

Pyrenéerna har sina högsta toppar i Aragonien, bland dem Aneto som når 3404 meter över havet (den ska vi lyckligtvis inte ta), och de mest isolerade dalarna. Vissa är mycket svåra att nå fram till och har behållit sin oförstörda natur enligt reseplaneringen vi genomfört under våren. Längre norrut består dalarna och slätterna av kyrkor, städer och landskap med vidsträckt utsikt.

Vi har gett upp idén på att boka hotell i förväg och tar istället in på närmaste ställe med vår nya veto-regel: Efter att en av oss sagt, med en timmes mellanrum, två gånger i rad:” Jag ger upp nu” så stannar vi för natten.

Förutom att vi flera gånger varje dag ställer oss frågan var är vi och kollar på Google Maps om vi håller oss online som i på den blå linjen som Google föreslår (ofta uppstår förvirring när nån frågar är vi online då de andra kollar om vi har mobiltäckning eller inte) så är ju frågan var är vi ganska befogad för läsare av den här cykelbloggen. Nu ska vi försöka reda utbudet lite:

Spanien består rent administrativt av en indelning baserad på 17 autonoma regioner (comunidades autónomas). De olika regionerna innehåller i sin tur en till nio provinser (provincias); totalt har Spanien 50 provinser.

Dagens regionindelning motsvarar 17 autonoma regioner samt 2 autonoma städer (ciudades autónomas) i Afrika – Ceuta och Melilla (vid Marocko ungefär).

Det här har gamla rötter. Provinsuppdelningen skedde visserligen så nyss som 1978 (med inspiration från en uppdelning av landet från 1833) och som 39-åring kan man tycka det är både gammalt och inte.

Regionindelningen är dock betydligt äldre. Ett antal regioner är före detta självständiga stater från medeltiden (gäller bland annat Asturien och Navarra), medan andra tidigare var riksdelar i de förspanska rikena Kastilien och Aragonien. I många fall har de bevarat en kulturell särprägel och i en del fall sina egna språk. På vissa ställen är det tydligt att man inte är så nöjd med styret i Madrid eller med nationalstaten Spanien överhuvudtaget. Vi har cyklat förbi många sprayburkssmyckade vägbroar med slagordet ”Puta Espanya”. Det märks att vi är i norra delarna av landet.

De autonoma regionerna är basen för det lokala/regional styret av de olika delarna av Spanien. De har egna parlament och ”regeringar”, jämförbara med Sveriges landstingsfullmäktige och landsting. De regionala parlamenten tillsätts genom direkta val i respektive region. Spanien har sedan den demokratiska transitionen på 1970-talet decentraliserat stora delar av det centrala styret till regionerna, inklusive delar av polisväsendet samt närings- och kulturpolitiken.
Vissa regioner har förhandlat sig till ytterligare makt. Bland annat har Katalonien en utökad bestämmanderätt över regionens kulturpolitik, medan Baskien har en liknande makt över finanssystem och miljöfrågor.

Och det är just mellan Katalonien och Baskien vi rör oss dessa dagar på aluminiumhästarna genom den tryckande värmen. Mer exakt så här som följer:

Vi började resan i Barcelona/St Boi i Katalonien. Barcelona är huvudstad och i regionen hålls ibland folkomröstningar om Katalonien ska lämna Spanien (eller inte). Precis som i alla andra länder där det är viktigt för befolkningen att markera avstånd mot storebror (Norge, Kanada, Portugal för att nämna några flagg-galna nationer med lillebrorskomplex) är det viktigt i Katalonien att visa de rätta färgerna. Vi ser ungefär lika många av dessa snarlika flaggor:

I alla fall…  vi höll oss i Katalonien hela söndagen eftersom även Lleida ligger där. Vi kan konstatera att det inte finns så mycket mat i Katalonien. Åtminstone inte på söndagar. Kanske är det massturismen till Barcelona som tar ut sin rätt.
På måndagen var det dags för nästa region:  Aragonien, vars regionhuvudstad Zaragosa ligger en bit sydväst om Huesca där vi sov natten till tisdag (idag). Här ser flaggan ut så här:

Aragonien gränsar i norr till Frankrike, i öster till Katalonien, i söder till Valencia och i väster till Kastilien-La Mancha, Kastilien och Leon, La Rioja och Navarra.

Men det är ju till Frankrike vi ska. Och när du läser detta inlägg är vi på väg upp i bergen norr om Huesca.

En fantastisk grej med det här bloggresandet är samspelet med er läsare. Kolla här vad vi fick in igår när det stod klart att vi skulle nå Huesca på måndagkvällen:

”I Huesca utspelade sig en av de mer segdragna och intensiva striderna under spanska inbördeskriget. Republikanerna, förstärkta(?) av George Orwell försökte förgäves knipa stan från Franco och hans falangister. Men nu till det viktiga… Huesca är idag framförallt känt för uttrycket (fritt översatt) ”Imorgon ska vi ta en köpp kaffe i Huesca”. Uttrycket kommer från en republikansk general som menade att det bara skulle vara att promenera in på torget i Huesca och ta sig en köpp. Men icke. Hände aldrig. Ni fattar. Men det fixar ni! En ödmjuk önskan: En bild på er tre med en varsin köpp och en liten överraskning. Tänk Säffle ”Mer än en köpp kaffe”. Huesca – Spaniens Säffle.

Detta kom från David ”Göbb/El Gruñon” Wallin och det är klart att vi levererar:

Vän av ordning måste dock påpeka att Säffles numera före detta officiella (numera för alltid i folksjälen) kommunslogan mer exakt löd ”Säffle – en kôpp kaffe”. Säffle har sedan dess torrat till sig ordentligt och kallar sig numera ”Säffle – Sveriges yngsta stad”. Så outsägligt tråkigt byte Säffle.

UPPDATERAT: Bloggläsaren Linus Vive lägger in denna sista replik i ämnet:

Det här är en berättelse om hunger. Och uppförsbackar. 

Vi började morgonen i St Boi med att vakna. Klockan 6 närmare bestämt. Det innebär att vi fick sova ut ordentligt med 5 timmars sömn var. Femton (15) timmars sömn! Gött.

Jag lagade min punktering medan de andra förtvivlat försökte få plats med sin packning. Samuels cykeltröja ser ut som en ölmage, roterad 180 grader. Johan gjorde sig av med ryggsäcken och prackade på mig lite av sin faktoriserade skyddskräm.

Vi var redo för avfärd. 07:24 lämnade vi hotellet, med hopp om att hitta frukost på vägen. Men snart slutade vi fråga om det, efter att tre olika cafépersonal på tre olika syltor skrattat åt oss.

Det här med att det inte finns någon mat i Spanien började för övrigt redan på planet ned. Vi satt på rad 27 och flygvärdinnorna började promenera med en vagn från rad 1 och bakåt. När de kom fram till oss var ALLT slut. Mat, vatten, Coca Cola, öl. ALLT var slut.

Vi fick i oss en macka på Barcelonas flygplats innan vi cyklade mot hotellet. Der var tur för där var matautomaten trasig. Ingen mat således.

Vi ville komma iväg tidigt imorse och eftersom frukosten började först klockan 10 så beslutade vi för att skippa den och istället äta nåt på första bästa vägkrog.

Vi mötte oväntat många cyklister redan så tidigt på morgonen (alltså typ 100 innan klockan 8). Alla körde landsväg men vi som litar på Google hamnade istället på en grusväg i ingenstans. Det visade sig vara vägen till en cykelpark där invånarna i bygden spenderar sina söndagar på mountainbike. Eftersom jag redan fått punktering var det lite nervöst men allt gick bra och därför var ju grusvägen lyckad.

Just här tyckte vi gruset var kul. Lite senare under dagen kom vi att omvärdera denna glada inställning till Googles rekommenderade off-road-vägval.

Det dröjde ända till nio minuter i nio (08:51) innan vi hittade en McDonalds som snart skulle öppna. MacExtreme till Johan och Bigmac, Cheeseburgare och kycklingburgare till Samuel. Jag siktade in mig på det vegetariska utbudet som jag är van vid från Sverige. Det visade sig att det är kyckling som är det vegetariska alternativet på McDonalds i Spanien. Pommes frites till mig. Ridå.

Notera Samuels rygg. Som en kulmage på ryggen. Behövs ingen väska när man kan stoppa in allt i cykeltröjan.

Med kött i venerna för Johan och Samuel samt potäter för mig fick vi extra energi (kroppen din trenger potet) och drog ut på vägarna igen efter vår frukost. Vi hade lyckats ta oss 2 mil innan frukost. 
Sen var det uppåt, uppåt och uppåt i en halvtimme. Följt av en snabb nedförsbacke i tre minuter som nollställde de intjänade höjdmeterna. Och sen da capo på det fram till nu när vi äter sen lunch (16:00 – helt normalt i dessa trakter) i La Panadella. 

Vi äter alltså mat! Det krävdes dock att vi gick till tre olika restauranger i La Panadella. För på de två första VAR MATEN SLUT! Kolla mer nedan hur fantastisk mat vi fick tillslut.

Nu har vi bara 7-8 mil kvar idag. Friskt cyklat hälften vunnet!

​En fin väg idag

Siesta krävs i värmen

Äntligen mat. Chips av potatis och kött på en bädd av porslin.

Förrätten: omelett med gambas, haricot verts och bondbönor. Mycket vitlök. Jag tyckte mycket om det.

Huvudrätten: Merluza (fisk) med pommes och svamp.

Maten var väldigt god, och bara i en färg. Men det behövdes verkligen för fortsättningen av dagen.

MISSA INTE: Så här såg allt ut på kartan och då hade vi ändå 7-8 mil kvar efter lunchen (se mer i nästa blogginlägg sent ikväll):