Författare: Johan

Överlag är jag mycket nöjd med min helhetslösning, även om ett mer växlande väder (regn, kyla) skulle gjort det mycket mer komplicerat att få rum med allt.

Min väska som man klickar fast i det på stången fastskruvade fästet (3), funkade alldeles fantastisk! Stabil i nedförsbackar och påverkar inte cyklingen nämnvärt. Det är dock svårt att få plats med alla prylar, (tål max 4kg) där mina förhållandevis tunna skor la beslag på en tredjedel av utrymmet.

Utrymmesbristen har jag löst genom att ha små extraväskor lite här (1) och där (2) på cykeln . I dessa har jag allt från Powerbank(s), till tejp, solkräm, plånbok och nycklar. Ett trepack mars fick också plats, och ibland vill de övriga medlemmarna i cykelsällskapet ladda sina telefoner. Då är det senaste väskinköpet perfekt (ej med på bild). Jag kallar den ”the mistery Box”. Den rymmer förvånansvärt mycket och inköptes av  Carlos på Bills bike för 10€. Den fästes på ovansidan stången och mot styrstången

För att klara vätskeförlusten i det varma klimatet utrustade vi oss med dubbla vattenflaskor. För min del lösgjordes utrymmet för detta genom att fästa låset på utsidan av ramen. Smidigt! Då jag visade mig vara den i sällskapet med störst kontrollbehov detta år, blev jag därför även gruppens kartläsare. Med hjälp av en universalhållare från teknikmagasinet (149:-), Google maps på fri roaming och telefonen inställd på att aldrig gå i dvala,  blev detta en smidig affär. Det viktiga är inte att hela tiden vara ”online”, utan se till att man är på väg åt rätt håll. Det var vi mestadels. 

Nackdelen med telefonhållaren är att den är precis under näsan när man cyklar, vilket blir en rätt kletig historia om man svettas. Man svettas. Samma nackdel, fast med hakspetsen, drabbade ”the mistery Box”. Den översta, skyddande, plasten gjorde dessutom denna till ett miniväxthus. Inte helt optimal för elektronik med andra ord. Men det funkade.

Då vi alla är mycket intresserade av teknisk utrustning, och dessutom fått massa frågor om detta av våra trogna bloggläsare, viger vi därför detta inlägg till ett av de viktigaste och frekventaste långcyklingsknepen. 

Lejonet & Gripen testar lager på lager-principen. 

I vårt test har vi använt oss av trelagersprincipen. Trelagersprincipen handlar om att dricka sig full inifrån och ut, och kombinera öl för att hjälpa kroppen att reglera den värme som produceras, transportera bort fukt och överskottsvärme, stå emot vind och väta.  Den höjer komforten och ökar sannolikt din egen prestationsförmåga, eftersom ölen då samarbetar med din kropp istället för att motarbeta den.

I Carrefours kollektion (som vi testar idag) finns en lager för varje lager vilket säkerställer en korrekt fukttransport och bibehållen värmebalans och gör stor skillnad för din upplevelse både på vägen och med cykeln i stället.

Lager 1 

Baslagern intas snabbt, helst medelst halsning för att på så sett hamna längst in i kroppen, innanför lager 2 och/eller 3 – eller som enda bärs när vädret tillåter. En funktionell första lager som är fukttransporterande, håller dig torr och bekväm under din aktivitet så att du kan fokusera på samspelet med metallhästen. 

Lager 2

När det blir kallare ute, är en högpresterande andra lager nödvändigt för att du ska känna dig bekväm under hela passet. Den tillför isolering och skapar ett värmebärande luftlager närmast hjärtat; överskottsvärme och fukt transporteras vidare ut. Du håller dig varm, torr och kan använda energin på rätt sätt. 

Lager 3

Eftersom du efter den tredje lagern skiter i vädret, kan lager tre sägas skydda dig mot vind, regn och kyla samtidigt som överskottsvärme och fukt transporteras bort från kroppen via lager ett och två där under. En aktiv ventilation är inbyggd i ölen med hjälp av chitt chatt om ditt och datt. Att aktivt ventilera stora och små bekymmer med kända och okända människor, möjliggörs tack vare den ventilationsoptimerade tredje lagern. Den är således ditt skydd mot såväl bryderier, väder som vind och gör att du tillsammans med din metallhäst, oavsett väder, kan prestera optimalt. 

För att klara hela de återstående 7,6 kilometrarna sov vi oss (j & j) igenom väckarklockans pockande på uppmärksamhet. Samuel, egenrummaren för natten, fick nog och knackade upp oss. 

En losssliten AC-kontroll från hotellrummet ”jag trodde det var väckarklockan”.

Frukosten var flödig och ingick i hotellpriset. Fulladdade med energi (nåja), drog man för sista gången på sig cykelstassen vars charm tappats något efter spabehandlingen. Det ska bli skönt att komma fram. Efter att ha besegrat Pyrenéerna känns inga sträckor jobbiga, men dessa få kilometer kändes! Kanske var det mentalt svårt att ladda om efter att ha tagit ut segern i förskott. Kanske hade pastis något med saken att göra? Men vi kom fram. Vi är framme!

Sista (?) kartfilmen:

Simón Bolívar, fullständigt namn Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios Ponte y Blanco, född 24 juli 1783 i Caracas i nuvarande Venezuela, död 17 december 1830 i Santa Marta i nuvarande Colombia (avrättad av Erik Joel Bergqvist medelst ett motorsågssnitt), var en sydamerikansk general och nationalist. Simón Bolívar befriade Peru, Venezuela och Nya Granada (Colombia) från det spanska väldet, och tillsammans med sin general Antonio José de Sucre delar han äran av att ha befriat Ecuador. Sucre är den konstitutionella och historiska huvudstaden i Bolivia, medan La Paz agerar huvudstad i praktiken. Praktiskt.

Nåväl, åter till Simon. Hans pappa dog när han var 3 och hans mamma när han var 15 år och kom att uppfostras av sin farbror don Carlos Palacios och slavinnan Hippolyta. Därför brukade han säga ”jag har inte känt en annan far än hon”. Hippolyta kan därför sägas med viss vilja sägas vara Simón Bolivars Simone de Beavoir.

Vi vaknade inte förrän 07.45 eftersom den frukost som var inkluderad i priset på lyxhotellet inte serverades förrän 08.00. Men det var uppenbarligen värt att vänta på den. Här bjöds det förutom på frukt på allt ni kan tänka er, fast i chokladversion (kontinental frukost doppad i choklad).

Joel som alltid annars drömmer väldigt konkreta drömmar exempelvis ”jag drömde att jag var sugen på en öl så jag drack en” eller ”jag drömde att jag hade ett viktigt möte på jobbet – allt gick fint” hade under natten vaknat och gapskrattat och väckt Samuel som han delade rum med (det var min tur att bo själv). Så här löd tydligen nattkonversationen:

Joel: Hahaha, jag drömde en så rolig dröm jag måste berätta

Samuel: Okej…

Joel: jag berättar imorgon.

Vid frukost gapskrattade Joel sig igenom följande historia. Vår teori är att han pga lite sömn har samlat på sig ett års konstiga drömmar som nu hamnade i en och samma dröm:

”Jag drömde att jag var på promenad med Kaj och vi diskuterade varför en viss förläggare hatar mig trots att det känns orimligt. Efter cirka en timmes promenad kom det fram två kvinnor i nån form av folkdräkter. Den ena hade en barnvagn och den andra började dansa lite sensuellt för att på nåt sätt påkalla Kajs uppmärksamhet. Jag tänkte då att jag dansar bort henne genom att utklassa henne på dans. När jag gjorde det kom den andra kvinnan fram med barnvagnen och i den satt Simon Bolivar och halvskrek ”Simon Bolivar!”. Drömmen slutade med att jag helt plötsligt dödade Simon Bolivar med en motorsåg och sen vaknade jag och gapskrattade”.

Någon bloggläsare som är bra på drömtydning som vill försöka sig på ovanstående historia?

Nä, vi kanske lämnar det och beger oss tillbaka in i den här historien istället.

Efter frukost beslutade vi oss för att göra processen kort med Spanien och genomföra ett toppförsök, alltså att nå toppen av Pyrenéerna i ett svep, och bo i Candanchú trots att vår hotellbokning där var gjort för imorgon kväll i ursprungsplaneringen.

Sagt och gjort, vi satte oss i våra nytvättade cykelkläder på sadlarna och drog iväg uppåt. Det dröjde inte länge innan vägskyltarna uppmuntrade färdriktningen:

Efter mycket slit och svett kom vi till Castiello de Jaca där vi hittade en lummig trädgård med tillhörande restaurang där vi beställde in en trerättersmeny.

Förrätterna var goda även om jag fick byta bort min efterlängtade gazpacho när Joels mangold- och potatissallad (enligt menyn) visade sig vara en mangold- och potatisröra med rökta skinkbitar. Alla tre valde hälleflundra till huvudrätt. Det var fel val. Äcklig överstekt fisk med extrem fisksmak. Samuel och jag pressade i oss den med tanke på höjdmetrarna framför oss men Joel vägrade demonstrativt äta den dåligt tillagade fisken och åt istället bröd med olja på. Till efterrätt kalasade vi alla tre på Flan de Huevo.

Vi slumrade faktiskt till alla tre där i den lummiga trädgården men efter två timmars vistelse var det dags att återuppta toppförsöket. 

Vi cyklade på och hittade ännu en Repsol där vi köpte Mars-bars och vatten.

Vi kom in i en fin dalgång där diverse media skapades. Här kommer ett axplock. 

Mitt i hettan såg vi först en skylt som sa ”Francia 6 km, 8-10% lutning). Vi cyklade sen några meter på lägsta växeln innan Joel sa, men det är ju här vi ska bo i natt, vi är framme. Vi tog in på en avstickarväg mot vårt spahotell. Där passade jag på att språka (på spanska) med en man som var ute och vallade sina 800 får och getter.

Väl framme kändes det lite snopet. Vi var framme tidigt, vi hade ork kvar och dessutom låg tydligen spahotellet 6 km söder om toppen på berget. Risk för anti-klimax. Vi satte oss på uteserveringen och begrundade hur vi skulle göra.

Sedan höll vi en omröstning där vi med acklamation antog att vi skulle avboka hotellet vi just nu satt på och istället ta oss vidare.

Efter att beslutet var taget var det bara att stå sitt kast. Ytterligare 6 km i 8-10% lutning. 

Väl uppe tog vi två piroger var på en terass i skidortens centrum.

Vi fortsatte och från hetta och sol var det tydligt att vi passerade någon slags höjdgräns där moln satte ny agenda för temperaturen. Det blev höst, det blev grönt. Här laddar vi upp Joel i molnet. 

Ganska snart var vi på toppen och skyltar informerade om Frankrike. 

Och det bar nedför. Men var vi verkligen i Frankrike? Som tur var dök en man med basker upp ut ur ett vattenfall och bekräftade på franska mellan baguettetuggorna att ja, vi var i Frankrike. 

Nu följde 2,5 mil av utförsbackar i 4-6% lutning. Och djur. Exempelvis glimtade en skock får förbi i ögonvrån på 5-10 meters håll, vilka senare rasade från bergväggen ut på vägen bakom oss. Samuel blev jagad av en hund som missade hans vad med en meter. Mer tur hade då flugan, som prickade mitt (Johans) öga och la sig tillrätta under ögonlocket under ett par minuter av internt vansinne och oreda. 

Ja, sen var det bara utför. Bergen som gräns mot Atlanten tar ut sin rätt i klimatet. Kallare, fuktigare, grönare. Skön omväxling mot torra heta Spanien, iallafall initialt. Finare broar. Fint med annan sorts mat. Kort sagt, detta är ett annat land. Men är det verkligen Frankrike? För att summera ledtrådarna, med poäng:

• 10 poäng: Gränsskylt där det står France
• 8 poäng: Man med basker, randig tröja, baguette och en flaska vin i flätad korg säger ”Ja ni är i Frankrike”
• 6 poäng: Fria djur som springer och flyger mot oss
• 4 poäng: Fromage-skyltar
• 2 poäng: Gigantisk snigel inklippt i bergsväggen ovanför vårt valda härberge där vi dricker pastis. 

Och nu till det alla väntat på. Kartfilmen:

Och bara för att det här var så gött så bjuder vi på något annorlunda vinklar i dessa uppdelade filmer. Först uppför:

Sedan nedför:

Tvättade kläder måste torka. Varm kropp måste sova. Dessa två parametrar har fått till följd att mitt rum i Sabiñánigo nu är indelad i två klimatzoner; tropisk regnskog i badrummet, och arktisk kyla i sovrummet. Öppnar man badrumsdörren riskerar man därför att en tornado spontanuppstår. 

När man väl hittar en vegetarisk restaurang i Spanien, så måste man stanna. Därför sitter vi nu på La Oliveira och dricker vegetarisk öl. 

Vi är nära bergen nu!

Klockan var 13.00 och vi var äntligen på väg, och det kändes varmare än igår, något en digital termometer bekräftade. 

33 grader (även om det ser ut som 88:88 grader på det här kortet)

Vi begav oss ut från Lleida och kom ganska snart till en uppförsbacke precis som väntat. Vi hade fått höra att sämsta tiden att cykla är mellan 13-17 så idag mötte vi inga cyklister. Vi gissar att de sov.

Efter ett litet tag fick vi belöning för gårdagens förmiddagsslit och dagens dito. Nedför! Joel som har snabbaste nedåtcykeln (men sämsta uppför-tekniken) körde före och plockade fram kameran:

Fredrik Lindersson, trogen följare av bloggen önskade sig ett actionfoto. Vi valde att bjuda på en actionfilm.

Glasspaus på norra Spaniens enda bensinmackskedja Repsol.

Samuels glass spelade honom ett barnspratt. Halva glassen på marken. En annan typ av glasspaus.

Efter glassen var det dags för mer cykling och det blev en del uppför igen. Och sen nedför.

Efter ännu en uppförsbacke (det blev en del uppåt idag) så var det dags för lunch, så vi stannade till i en liten by på en kulle för att fixa kolhydrater:

När vi skulle betala visade det sig att ingen av våra kort fungerade så Johan fick åka bil med ägaren till baren till närmaste stad och hämta ut pengar. Bra för Strava (appen vi använder för att logga våra etapper).

Johan kom tillbaka helskinnad, och vi kunde fortsätta. Idag undvek vi de spanska grusvägarna, och plöjde istället vägren längs en glest trafikerad landsväg. Detta gjorde att avståndet till slutdestinationen snabbt minskade, och vi kostade på oss en konstpaus, eller två.

Glada cyklister som poserar framför den milslånga backen vi just klättrat upp för.

Samuel testar plankning på bilfri väg.

Johan mosar i sig smält Snickers. Joel är trött.

Vi kom fram till Huesca sent men hade skaffat ett fint hotell. På den nivån att det var lite skämmigt att gå in i receptionen i lortiga cykelkläder. Att duscha var mycket skönt!

Vi lyckades efter stor möda hitta ett öppet kök, då alla andra stängde kl. 23. Puh! Vi hetsbeställde in halva restaurangen och åt upp allt utom den ”vegetariska” tonfiskmackan, som ”är perfekt för vegetarianer”. Joel höll inte riktigt med. Baconfria (!) pimientos de padrón i mängder, manchego y serrano, calamares, croceta de jamón och en champinjon med en baconskiva instucken i sig var bara en av de saker glufsade i oss.

 

När vi äntligen fått käka, upptäckte vi att vi råkat cykla för långt idag. Planen var att vi skulle nå Huesca imorgon. Vad gör vi nu? Kollar tjurfäktning i Pamplona? Tar en extra dag i Biarritz? Hinner besöka San Sebastian? Stannar en extra dag på spat i Candanchu? Vi vet inte, vad tycker ni, våra följare? Rösta innan 12.00 imorgon tisdag så lyssnar vi.

Och vi avslutar väl som vanligt? Dagens Strava/Relive. Fet film eller hur?

Väl framme på hotellet blev det öl å chips. Sen läggdags. För mig. De andra gick ut och letade mat. Naivt. Den är ju slut i hela Spanien.

Jag norpade åt mig singelrummet efter en sekunds artigt väntande. AC på 10 grader och full fläkt innebar att ett extra täcke (läs: filt) krävdes framåt småtimmarna när kroppstemperaturen äntligen sjönk. Idag är det Samuels tur att välja säng så Joel fick singelrummet i St Boi. Undrar vilken av sängarna i trebäddsrummet han väljer…

Eftersom vi behövde besöka en cykelbutik så valde vi att sova ut och gick inte upp förrän 08:15 (dvs 7 h 15 min sömn). Hotellets frukost bestod av den fina näringsrika kombination som gjort spanska atleter i generationer framgångsrika:

Pain au chocolat + juice + kaffe. En stadig frukost inför dagens 12 mil i uppförsbacke.

Sen var det dags att leta cykelbutik. Vi valde, på Google, femstjärnig Bill Bikes där Carlos väntade. Lämpligt nog var det även den närmsta cykelbutiken. Väl där fick Joel snabbt en ny eker. En vanlig. Inte en sån där svart, platt och snabb som Joels ”Röda dyra” är van vid. Samuels styre fixades på en sekund. Gratis. Min punktering fixade och alla har nu massa bar i däcken.

Carlos på Bill Bikes i Lleida hjälpte våra cyklar att komma i form igen. Dessutom var han mycket trevlig under tiden.

Vi satsar på landsvägscykling idag, då vi i skrivande stund inväntar mat och ännu inte kommit iväg. Nyss kom Joels mackor. 

Och våra hamburgare:

Nu är klockan 13:00 och vi är ruggigt försenade. Vi siktar på Huesca och lär komma dit sent ikväll.

Då mina tidigare cykelväskor haft en tendens att uppnå självsvängning och åka in i bakhjulet vid ansträngning, kändes det bra att inte ha med dessa senna resa. Jag har tidigare haft en clip on-pakethållare, som inte riktigt klarat belastningen. Nu har jag istället en väska som klara 4kg, så då gäller det att packa därefter.

Skorna vid framdäcket är den största pjäsen, men kan med fördel lämnas kvar på första bästa ställe vid behov. Powerbanks väger också, men Joel får ta en (så slipper han köpa). Jag har även en gå ut-T-shirt med mig. Blir nog bra. Sitter nu på Arland och inväntar incheckning. Har lyckats plasta in mitt kontokort. Tur att Joel och Splitwise finns. Fortsätt läsa ”Packning JE”