Jag är ju inte med och cyklar i år heller men blev ändå ombedd att skriva lite om ett nytt sidofenomen till cyklandet och bloggandet om detta.
Det är tudelat, det här med att cyklisterna som i detta nu befinner sig på toppen av ett berg är så bra på att inte bara cykla, utan även blogga. Det för en närmare deras strapatser och därmed både stillas och förvärras viljan att själv vara med. Som en stolt medlem av cykelsällskapet Lejonet & Gripen samt medresenär på Malmö-München- och London-Lowlands-resorna har det verkligen smärtat att inte kunna delta på varken Baltikumutflykten eller den vertikala cykeltur som företas just nu. (Dock tror jag att det känns än surare för Jens som var tvungen att stå över sin jungfruresa.)
När det stod klart att det var omöjligt att delta i år började jag, kanske för att skydda mig själv från för djup avund, fundera lite på vad det egentligen är man saknar. Är det smärtan i kroppsdelar man annars inte tänker på att man har? Eller känslan man får när man gör misstaget att titta upp och inse att man inte är i närheten av att nå krönet på backen man är i? Är det oron som ligger och gnager av ovissheten om man kommer att hitta en by med ett hotell? Ja på alla tre punkter, kort sagt. Johan kallar det vardagsmisär.
Hur stört det än kan tyckas vara att sakna något sådant så går det inte att förneka att misären är något man vill åt. (Och att övervinna den, såklart.) Således känner man sig lite eländig för att man inte får känna sig eländig. Eftersom vi lever i ett globalt samhälle översattes fenomenet till det klatschiga MOOMOOM: Misery Out Of Missing Out On Misery. Alla som identifierade sig som bärare av denna åkomma fick därför möjlighet att skylta med detta faktum på samtidens lämpligaste sätt: med en t-shirt. På så vis förenas vi eländiga stackare som vill men inte kan övervinna Pyrenéerna i ett kollektivt elände i att missa elände.
Med det sagt: Fortsätt trampa och blogga, Johan, Joel och Samuel! Och tack för att ni förgyller min vardag och förvärrar min cykelabstinens.