Författare: Samuel

Klockan är 00: 42 i Biarritz och första gängen är mitt kiss vitt på den här resan, två dagar av ingen eller minimal cykling. Livet återgår till det normala. Kvällen är ung. 

En hyllning till vänskap och kärlek inom cykelsällskapet Lejonet & Gripen. 

En märklig cykeldag. Vi rullade ut ganska sent, och fick med en gång nedförsbacke. Det har liksom blivit att musten lite gick ur oss när vi insåg att det är ganska kort kvar. Det blev ett tidigt break för lunch. Små-åker lite planlöst. När vi kom fram till Oloron Saint Marie blev det dock lite skillnad… den var rutt ett idag där vi ”senare” skulle bestämma vart tusan vägen skulle leda härnäst i detta lyxscenario av för mycket kraft och potens kvar efter att hånskrattat Pyrenéerna i ansiktet. 

Vi bestämde oss för att faktiskt försöka ta oss till skinkans hemstad Bayonne. Det var nog vad vi behövde, ett mål som var lite av en utmaning, eftersom det isf skulle innebära 8 mil till och klockan började bli eftermiddag. Dessutom – från Bayonne skulle vi imo kunna ta en promenadseger till Biarritz – en promenad på endast 7 km! 

Vi fick alla ny energi och de andra lärde mig hur man cyklar på rulle. Det går ut på att man cyklar tätt i rad för att spara vindmotstånd lite som fåglarna gör. När man blir trött så lägger man ut sig till vänster – gärna framför en bil som vill köra om – och låter ens kamrater köra om på insidan. Det är ju viktigt att cykla tätt. Regeln är tydligen att om person tre ska känna doften av ettans fis, ska tvåan känna smaken. Det finns då bra knep som nummer ett att se att tvåan i gruppen fortfarande hänger med genom att släppa en fis. Kommer det välbekanta ljudet av harklingar och spottande bakifrån, följt av okvädesord från nummer tre så vet man att takten är perfekt för ens vänner. Tecken är viktigt när man cyklar så tätt, eftersom det bara är ettan som ser nåt. Exempel: När man ska stanna så ska man hålla upp handen och antingen (som jag fått lära mig iaf): 

1. låta bli att stanna, rulla en kilometer eller så, och sedan stanna. 
2. Inte hålla upp handen, och sedan tvärnita. 

Båda sätt ovan, går lika bra. Och hål i marken, visar man med att peka på hålet. Viktigt är att alla härmar varann (OBS gäller alla tecken!!!!!1) för stackars tre märker inte vad ettan pekar på om tvåan till exempel planerar det här blogginlägget. Som tur är gäller det även för hålpekning att vara inkonsekvent, så det är lätt för en nybörjare som mig att lyckas ändå.

Så vi pressar på i rulle och tar några mil på kort tid. In i byar, ut ur byar. Genom maskrosfält. In i en by till. Kanske en liten kulle. Kanske en liten nedförsbacke. Kanske kommer en hund farandes mot Joels cykel. Kanske rakt utifrån en gård med en häck runt, som tex missar sitt hugg med möjligen ett par decimeter. Isf är det ju möjligt att en lastbil med grönsaker och en förare som till exempel i vredesmod ligger och trycker och svär och svänger ut lite vingligt och sen tillbaka för att inte krocka ett hus bakom cykelrullen, och som kanske aldrig kommer förbi i lilla trånga byn, svär över cykelgänget några gånger till och kanske inte tittar alls på pälsbollen som förvandlas till en påse trasiga jordgubbar efter en misslyckad rabiesattack mot cykeltröjan med ryggen som i början av resan var vit men nu är lite beige. Cykelrullen vinner alltid, det gör den alltid, över både lastbilar och hundar – det gäller bara att hålla ut lagom i vägen så att ingen kommer förbi och parera attacker i sidled med bestämdhet, trots förvåning.

Öht är vägdammet aggressivare i Frankrike än Spanien. Benen blir brun utan sol. Eller, brun av solkräm och vägdamm och svett i gassande sol. För det sprack faktiskt upp här på slutet av dagen – rejält! 

Idag är Joels namnsdag så vi är inte den som är den även om vi ska nå Bayonne! Vi tar gärna en paus som filmen visar nedan – och så får ni samtidigt se hur 100% av alla byar och bartenders i Frankrike på landsbygden mellan Pyrenéerna och kusten ser ut:

https://youtu.be/_WDzuijwUoI

Här håller tvåan och trean på att fixa med sin batteripacke-el till sina dåliga telefoner. Så att de kan tracka sina rutter via Strava *LOL. (Själv har jag en telefon med oändligt batteri, dyr som tusan köpt på firman, så att jag kan spela Hearthstone på något lunchställe – ned till samma usla batterinivå som de andras! Tur då att man alltid kan ladda upp telefonen igen hos Johan, om Hearthstone-tarmen drar. Praktiskt!)

Blandad media nedan: otrolig cykling idag. Det är ju mer vanlig landsväg i ”vanligt” väder (dvs perfekt värme i alla aspekter) om man så säger, men naturen är ändå något helt speciellt. Lummigt och grönt. Sista milen följde vi en flod längs väldigt bra asfaltsväg som bitvis bara var cykelväg. Sicken lyx. 

Här når vi Bayonne! 

Sen kom vi fram till det bästa hotellet på resan hittills där en kvällsbuffe ingick! Takterrass med utsikt över hela staden. Vad mer kan väl en cykelrulle önska? Möjligen en galen utgång senare. 

Här är filmen:

Om ni undrar hur bloggredaktionen jobbar så effektivt, så gäller punktlistan:  

• Blogghandske höger / blogghandske vänster gör det möjligt att ha fortsatt bra grepp runt telefonen när man bloggat sönder den föregående (och behöver ligga i träda). 
• Skön svalka genom öppen dörr mot hotellkorridoren. 
• Klädsamt kaos eftersom då måste man ju själv vara grannen – alltså Gud. 
• Hitta gärna ett ergonomiskt stöd för långa sessioner: dörröppning, vägg etc. 

Vi vaknade på hotellet i Huesca 08.59 just innan Joels klocka ringde 09.00. Med allmänt gott självförtroende som följer en god natts sömn, bra kvällsmat och att ligga före körschemat letade vi reda på en bra frukost. 

Efter en sen utcheckning tog vi oss ut med hjälp av Google rakt in på en grusväg. Been there done that. Vi växlade snabbt om till den lite längre men slangsäkra vägen. 

Bergen tornar inte länge upp sig i horisonten, de avslöjas snarare när luftfuktigheten inte länge kan dölja dem. Innan vi började klättringen på allvar hittade vi en restaurang som faktiskt hade vegetariska alternativ. Som faktiskt hade. Vegetariska. Alternativ. 

Bergen är så höga och vi är rätt slut i benen vid det här laget så det är väldigt oklart om vi cyklar nedför eller uppför. Det låter såklart märkligt men är sant. Jag har ibland trott att vi cyklar plant eller nedför när vi i själva verket är på väg uppför. Och nedför, benen är så slut så att det här kan inte vara nedför. 

Vi hittade en bra väg, men dessvärre pågick en hel del underhåll. Det innebär att vi trängdes endel med tradare och bilister på vägen. Det kändes lite osäkert ibland, särskilt i tunnlarna (2-3 st)
Här fick all trafik pausa när en grävare fixade upptill och potentiellt skulle orsaka stenras. Vägen spärrades tillfälligt och släpptes på i omgångar ett körfält i taget. Det var skönt senare när vi då kunde beräkna att vi kanske inte skulle ha så mkt trafik i viss riktning när vi skulle ta en tunnel tex. 

I tunnlarna fanns skyltar i taket om skrev ut ”cyklister i tunneln – håll ned hastigheten”. Smickrande. 

Efter sista tunneln och precis innan sista höjden hittade vinet hantverksbageri med bakelser med ost- och hallonfyllning. Stärkta av detta gav vi oss upp för sista backen där en vägarbetare ropade de aquí abajo! – härifrån nedåt!

Och det stämde verkligen. Nästan all den höjd vi klättrat under dagen gavs nu tillbaka i en enda lång backe, som möte varit en mil lång. Både kul och jobbigt samtidigt.

Väl framme vid det vi bestämde fick bli vårt nattstopp – i Sabiñánigo – bestämde vi oss för att ta in på ett lyxigt Spahotell vid namn Villa Virginia. Först bestämde vi oss för att använda Joels medhavda handtvättmedel för att göra våra kläder rena. Det är rimligt att säga att det behövdes. Vi har valt att cencurera bilden på vattnet i handfatet efter tvätten. Vi hängde sen allt på tork. Sen var det dags för oss själva att bli lika rena, lena och mjuka. Kolla in det här spa-crewet:

Det fanns några bassänger och sköna bubbelkombos men det kanske inte är högsäsong här. Fint hotell, men rätt tomt. 

Som brukligt avslutar vi med dagens kartfilm. Det blir ju grymmare (dubbel bemärkelse) för varje dag, inte sant?

Jag älskar uppförsbackarna, Johan och Joel är mer fans av nedåt. Jag känner en viss fruktan för nedförsbackarna (kanske pga jag har en pendlingscykel) och Joel brukar prata om att han snart spyr (inte hänt än) efter en rejäl stigning. Johan spelar mest Pokémon både uppför och nedför.

Vi lämnar Lapanadella runt 17.00 med MAT i magen. Vi var som förbytta och började tom att provprata med varandra igen. Det gick bra så vi höll det så. Och nerför. Nerför, nerför, nerför. Såklart förstod jag att vi jobbat på bra i klättringen till Lapanadella, men nu fattade jag hur mycket. Eftermiddagssolen började lägga sig tillrätta. Mmm. 

Det var ganska grönt och lummigt. Man kan tänka en högsommardagseftermiddag på norra Öland bitvis. Det fanns många lagerbyggnader och småindustrier med tillhörande byar som vi passerade eller cyklade igenom. 

Den första punkan idag kom sen eftermiddag på landsvägraka. Något skräp från (trasiga) ekerfästet hade troligen åkt in i hjulet och gnagit slang på Joels cykel. Vi skrek och skrek på Johan som i lugnt mak försvann likt Lucky Luke mot solnedgången på motorvägen (typ, det var inte riktigt solnedgång än). Lagning. 

Snart började grusvägshelvetet. Racercyklar har tunna däck och tål inte lika mycket stryk som mormors korgcykel. Sjukt att vi höll så länge som vi gjorde. Ett rejält hål mosade dock Joels bakdäck och vi la vår packning i ett myrbo och bytte slang i godan ro. 

Vi hade fyra slangar med oss. En användes igår, en på motorvägen nyss och nu ytterligare en. Söndagar verkar ju inte vara Spaniens mest aktiva dagar och vi hade inte haft chansen att komplettera dem än. 

”Vänta killar, jag tror att…”

Nu var det Johans tur. Rutinen sitter vid det här laget. Sista slangen på, upp igen, cykla på. Vi hann inte 300 meter innan Johans framslang gick. 

1 mil kvar. Chit-chattet hade redan tjyvstartat. Vattnet var slut. Fin bild, men den förtäljer inte att området är gödslat med svinbajs.

Joel cyklade i förväg för att checka in oss, köpa vatten och komma tillbaka. Men vi hittade inte varandra i den labyrint av grusvägar som blev jordbruksområde, som blev industriområde (bra område för att spela in ytterligare en zombieskopalyps i) som till slut blev förort, vandrandes under stor röd måne och bredvid syrsor stora som paddor av ljudet att döma. Vi möttes tillslut allihop på hotellet runt 23. 

Apropå Joels inlägg tidigare idag om maten, så vill jag bara visa en bild på vår kvällsmat. Allt var stängt i Lleida utom ett ställe. Och där var maten slut! Vi fick köpa jätteäckliga kakor på hotellet. Efter en tugga gick vi och lade oss. Kolla in läckerheterna. Vilken är din favorit?

Idag blev det 16,4 mil cyklat. Ganska bra för att vara första dagen. Imorgon blir det mindre, eftersom vi måste laga cyklar och sova ut. Vi har ännu inte bestämt var vi ska imorgon.

Och just det! Här kommer filmen på vår väg till Lleida efter lunch:

När cyklarna kom ut från flygplatsens mage, hade vi olika mycket tur. Joel hade fått en avslagen eker och min styre, ja nåt har hänt. Oklart vad. Funkar tillfälligt. 

Sen spenderade vi nån timme på att försöka hitta ut från flygplatsen, utan att cykla motorväg – vilket var omöjligt. Vi drog på lysena (mörkt här nere fort) och gav oss iväg. Det gick tillslut. 

Men som ni ser här på videon var det inte lätt att ta sig ut från flygplatsen med cykel:

På väg mot hotellet i St Boi, som ligger nån mil från flygplatsen, fick Joel punka. Men det var inte så långt att gå. Imorgon är det söndag och allt är stängt även om man gärna skulle kolla över hojjarna. Planen är att fortsatt köra de 16 milen imorgon och ta reparationer på måndag. Upp 06 imorgon hitta nåt öppet matställe och sen iväg. 

Det här är min första cykelresa med Lejonet & Gripen. Och min första cykelresa öht. Jag är lite, lite rädd.

Jag skaffade min cykel utan research eller googling, i blind förtröstan på min lokala cykelhandlare. Som tur var fick jag en bra hoj till min cykelpendling som gick att komplettera med lite bättre handtag för att faktiskt kunna landsvägscykla såhär tre år senare.

Jag lovade mig själv att aldrig bli en lycraman. Blöjbyxan, tuffa briller och hela den ängsliga idén om att man inte kan ta sig fram utan rätt utrustning till den milda grad att man garderar sig med fallskärm ifall den heliocentriska världsbilden ändå skulle visa sig felaktig. Man vet ju aldrig. På den tiden satte jag en ära i att cykla om lycramännen i mina basketpjux och fladdrig t-shirt.

Sen blev det höst och vinter. Eftersom jag gillar att vara igång, men aldrig hittat någon sport eller gymaktivitet som fastnat, var cykelpendlingen väldigt bra ihop med stillasittande kontorsjobb. Och jag började behöva utrustning.

• Sjukt praktiskt med plagg som man varken svettas eller fryser i ju.
• Bra däck, vinterdäck, smala däck etc… kan ge skillnad på 10 minuter +/-. Och på väg till kundmöte (post dusch) är det en stor skillnad.
• Cykelskor var en revolution — jag fattade väldigt sent att det inte handlar om att töntcyklisten är rädd för att tappa trampan utan att kunna använda baksidan av benet och därmed öka kraften med en hel del. Cykelskor check.
• Cykelpendling är repetetivt och inbjuder till nörddetaljer och studier. Hej Strava. Välkommen Relive.
• Cykelbyxan satt dock långt inne (eller blöjbyxan som det hette länge hemma hos mig). Spiken i kistan var spökhistorier i hur det påverkar potensen att köra landsväg länge utan sådana.

Första gången jag såg Joel i full cykelutstyrsel (vi arbetar tillsammans på Äventyret, och det är också så jag har kommit i kontakt med Lejonet & Gripen) så tyckte jag såklart att det var töntigt med alla fula grejer. Nu ser jag likadan ut själv förutom att mina grejer inte är skönt nötta och saknar patina. Det verkar vara så i livet — att man får äta upp det mesta man säger med tiden. Jag har två barn (tillsammans med min fru Carin) och jag tror att jag vackert fått svälja de flesta av mina tidigare åsikter om barnuppfostran.

Apropå barn: Våra kom tätt, det är 16 månader emellan dem. Äldst är Sonia som klockar in på 4,5 år. Nu är första gången som det känns rimligt ur en rad aspekter, med en längre resa utan övriga familjen. Carin och jag har hittat på en hel del var för sig, men över 3-5 dagar som mest. Och då är det enbart förknippat med positiva saker som egentid, att få sova etc. Jag tog precis avsked av dem, och jag saknar dem oväntat mycket.

I övrigt: Klockan är 10:50 och jag är fortfarande hemma i Blackeberg, packandes! Det är som med mitt jobb (jag är designer) — att få till något minimalistiskt som funkar är svårt. När det ser ut som att man bara lagt ihop det viktigaste med självklarhet, ska man ana timmar med jobb och planering oavsett om det är packning eller intefacedesign.

Jag ska ha med mig det som syns på bilden, med tillägg det som jag har på mig när jag fotograferar:

• 1 kalsong
• 1 långärmad, tunn tröja
• 1 jeansskjorts

Jag har mycket resfeber nu.