En cykelresa mellan 8 – 16 juli 2017
Om ni undrar hur bloggredaktionen jobbar så effektivt, så gäller punktlistan:
Vi vaknade inte förrän 07.45 eftersom den frukost som var inkluderad i priset på lyxhotellet inte serverades förrän 08.00. Men det var uppenbarligen värt att vänta på den. Här bjöds det förutom på frukt på allt ni kan tänka er, fast i chokladversion (kontinental frukost doppad i choklad).
Joel som alltid annars drömmer väldigt konkreta drömmar exempelvis ”jag drömde att jag var sugen på en öl så jag drack en” eller ”jag drömde att jag hade ett viktigt möte på jobbet – allt gick fint” hade under natten vaknat och gapskrattat och väckt Samuel som han delade rum med (det var min tur att bo själv). Så här löd tydligen nattkonversationen:
Joel: Hahaha, jag drömde en så rolig dröm jag måste berätta
Samuel: Okej…
Joel: jag berättar imorgon.
Vid frukost gapskrattade Joel sig igenom följande historia. Vår teori är att han pga lite sömn har samlat på sig ett års konstiga drömmar som nu hamnade i en och samma dröm:
”Jag drömde att jag var på promenad med Kaj och vi diskuterade varför en viss förläggare hatar mig trots att det känns orimligt. Efter cirka en timmes promenad kom det fram två kvinnor i nån form av folkdräkter. Den ena hade en barnvagn och den andra började dansa lite sensuellt för att på nåt sätt påkalla Kajs uppmärksamhet. Jag tänkte då att jag dansar bort henne genom att utklassa henne på dans. När jag gjorde det kom den andra kvinnan fram med barnvagnen och i den satt Simon Bolivar och halvskrek ”Simon Bolivar!”. Drömmen slutade med att jag helt plötsligt dödade Simon Bolivar med en motorsåg och sen vaknade jag och gapskrattade”.
Någon bloggläsare som är bra på drömtydning som vill försöka sig på ovanstående historia?
Nä, vi kanske lämnar det och beger oss tillbaka in i den här historien istället.
Efter frukost beslutade vi oss för att göra processen kort med Spanien och genomföra ett toppförsök, alltså att nå toppen av Pyrenéerna i ett svep, och bo i Candanchú trots att vår hotellbokning där var gjort för imorgon kväll i ursprungsplaneringen.
Sagt och gjort, vi satte oss i våra nytvättade cykelkläder på sadlarna och drog iväg uppåt. Det dröjde inte länge innan vägskyltarna uppmuntrade färdriktningen:
Efter mycket slit och svett kom vi till Castiello de Jaca där vi hittade en lummig trädgård med tillhörande restaurang där vi beställde in en trerättersmeny.
Förrätterna var goda även om jag fick byta bort min efterlängtade gazpacho när Joels mangold- och potatissallad (enligt menyn) visade sig vara en mangold- och potatisröra med rökta skinkbitar. Alla tre valde hälleflundra till huvudrätt. Det var fel val. Äcklig överstekt fisk med extrem fisksmak. Samuel och jag pressade i oss den med tanke på höjdmetrarna framför oss men Joel vägrade demonstrativt äta den dåligt tillagade fisken och åt istället bröd med olja på. Till efterrätt kalasade vi alla tre på Flan de Huevo.
Vi slumrade faktiskt till alla tre där i den lummiga trädgården men efter två timmars vistelse var det dags att återuppta toppförsöket.
Vi cyklade på och hittade ännu en Repsol där vi köpte Mars-bars och vatten.
Vi kom in i en fin dalgång där diverse media skapades. Här kommer ett axplock.
Mitt i hettan såg vi först en skylt som sa ”Francia 6 km, 8-10% lutning). Vi cyklade sen några meter på lägsta växeln innan Joel sa, men det är ju här vi ska bo i natt, vi är framme. Vi tog in på en avstickarväg mot vårt spahotell. Där passade jag på att språka (på spanska) med en man som var ute och vallade sina 800 får och getter.
Väl framme kändes det lite snopet. Vi var framme tidigt, vi hade ork kvar och dessutom låg tydligen spahotellet 6 km söder om toppen på berget. Risk för anti-klimax. Vi satte oss på uteserveringen och begrundade hur vi skulle göra.
Sedan höll vi en omröstning där vi med acklamation antog att vi skulle avboka hotellet vi just nu satt på och istället ta oss vidare.
Efter att beslutet var taget var det bara att stå sitt kast. Ytterligare 6 km i 8-10% lutning.
Väl uppe tog vi två piroger var på en terass i skidortens centrum.
Vi fortsatte och från hetta och sol var det tydligt att vi passerade någon slags höjdgräns där moln satte ny agenda för temperaturen. Det blev höst, det blev grönt. Här laddar vi upp Joel i molnet.
Ganska snart var vi på toppen och skyltar informerade om Frankrike.
Och det bar nedför. Men var vi verkligen i Frankrike? Som tur var dök en man med basker upp ut ur ett vattenfall och bekräftade på franska mellan baguettetuggorna att ja, vi var i Frankrike.
Nu följde 2,5 mil av utförsbackar i 4-6% lutning. Och djur. Exempelvis glimtade en skock får förbi i ögonvrån på 5-10 meters håll, vilka senare rasade från bergväggen ut på vägen bakom oss. Samuel blev jagad av en hund som missade hans vad med en meter. Mer tur hade då flugan, som prickade mitt (Johans) öga och la sig tillrätta under ögonlocket under ett par minuter av internt vansinne och oreda.
Ja, sen var det bara utför. Bergen som gräns mot Atlanten tar ut sin rätt i klimatet. Kallare, fuktigare, grönare. Skön omväxling mot torra heta Spanien, iallafall initialt. Finare broar. Fint med annan sorts mat. Kort sagt, detta är ett annat land. Men är det verkligen Frankrike? För att summera ledtrådarna, med poäng:
Och nu till det alla väntat på. Kartfilmen:
Och bara för att det här var så gött så bjuder vi på något annorlunda vinklar i dessa uppdelade filmer. Först uppför:
Sedan nedför:
Vi hade egentligen bokat in oss på ett spa i Candanchú och dit har vi kommit fram nu. Men det visar sig naturligtvis att eftersom vi är en dag för tidiga så är det orimligt att bo här. Så vi bränner vidare 5 km till franska gränsen och sen genom Parc national des Pyrénées.
Så då vet ni varför det inte blir nån dagsuppdatering förrän imorgon bitti tidigast. Håll tummarna nu allihop!
Jag är ju inte med och cyklar i år heller men blev ändå ombedd att skriva lite om ett nytt sidofenomen till cyklandet och bloggandet om detta.
Det är tudelat, det här med att cyklisterna som i detta nu befinner sig på toppen av ett berg är så bra på att inte bara cykla, utan även blogga. Det för en närmare deras strapatser och därmed både stillas och förvärras viljan att själv vara med. Som en stolt medlem av cykelsällskapet Lejonet & Gripen samt medresenär på Malmö-München- och London-Lowlands-resorna har det verkligen smärtat att inte kunna delta på varken Baltikumutflykten eller den vertikala cykeltur som företas just nu. (Dock tror jag att det känns än surare för Jens som var tvungen att stå över sin jungfruresa.)
När det stod klart att det var omöjligt att delta i år började jag, kanske för att skydda mig själv från för djup avund, fundera lite på vad det egentligen är man saknar. Är det smärtan i kroppsdelar man annars inte tänker på att man har? Eller känslan man får när man gör misstaget att titta upp och inse att man inte är i närheten av att nå krönet på backen man är i? Är det oron som ligger och gnager av ovissheten om man kommer att hitta en by med ett hotell? Ja på alla tre punkter, kort sagt. Johan kallar det vardagsmisär.
Hur stört det än kan tyckas vara att sakna något sådant så går det inte att förneka att misären är något man vill åt. (Och att övervinna den, såklart.) Således känner man sig lite eländig för att man inte får känna sig eländig. Eftersom vi lever i ett globalt samhälle översattes fenomenet till det klatschiga MOOMOOM: Misery Out Of Missing Out On Misery. Alla som identifierade sig som bärare av denna åkomma fick därför möjlighet att skylta med detta faktum på samtidens lämpligaste sätt: med en t-shirt. På så vis förenas vi eländiga stackare som vill men inte kan övervinna Pyrenéerna i ett kollektivt elände i att missa elände.
Med det sagt: Fortsätt trampa och blogga, Johan, Joel och Samuel! Och tack för att ni förgyller min vardag och förvärrar min cykelabstinens.
Stärkta av alla framgångar hittills har vi mycket spontant beslutat oss för att göra ett toppförsök och försöka nå Candanchú redan idag. Om vi misslyckas har vi ju en dag tillgodo eftersom vi cyklade längre än planerat dag 2.
Tvättade kläder måste torka. Varm kropp måste sova. Dessa två parametrar har fått till följd att mitt rum i Sabiñánigo nu är indelad i två klimatzoner; tropisk regnskog i badrummet, och arktisk kyla i sovrummet. Öppnar man badrumsdörren riskerar man därför att en tornado spontanuppstår.
Vi vaknade på hotellet i Huesca 08.59 just innan Joels klocka ringde 09.00. Med allmänt gott självförtroende som följer en god natts sömn, bra kvällsmat och att ligga före körschemat letade vi reda på en bra frukost.
Efter en sen utcheckning tog vi oss ut med hjälp av Google rakt in på en grusväg. Been there done that. Vi växlade snabbt om till den lite längre men slangsäkra vägen.
Bergen tornar inte länge upp sig i horisonten, de avslöjas snarare när luftfuktigheten inte länge kan dölja dem. Innan vi började klättringen på allvar hittade vi en restaurang som faktiskt hade vegetariska alternativ. Som faktiskt hade. Vegetariska. Alternativ.
Bergen är så höga och vi är rätt slut i benen vid det här laget så det är väldigt oklart om vi cyklar nedför eller uppför. Det låter såklart märkligt men är sant. Jag har ibland trott att vi cyklar plant eller nedför när vi i själva verket är på väg uppför. Och nedför, benen är så slut så att det här kan inte vara nedför.
Vi hittade en bra väg, men dessvärre pågick en hel del underhåll. Det innebär att vi trängdes endel med tradare och bilister på vägen. Det kändes lite osäkert ibland, särskilt i tunnlarna (2-3 st)
Här fick all trafik pausa när en grävare fixade upptill och potentiellt skulle orsaka stenras. Vägen spärrades tillfälligt och släpptes på i omgångar ett körfält i taget. Det var skönt senare när vi då kunde beräkna att vi kanske inte skulle ha så mkt trafik i viss riktning när vi skulle ta en tunnel tex.
I tunnlarna fanns skyltar i taket om skrev ut ”cyklister i tunneln – håll ned hastigheten”. Smickrande.
Efter sista tunneln och precis innan sista höjden hittade vinet hantverksbageri med bakelser med ost- och hallonfyllning. Stärkta av detta gav vi oss upp för sista backen där en vägarbetare ropade de aquí abajo! – härifrån nedåt!
Och det stämde verkligen. Nästan all den höjd vi klättrat under dagen gavs nu tillbaka i en enda lång backe, som möte varit en mil lång. Både kul och jobbigt samtidigt.
Väl framme vid det vi bestämde fick bli vårt nattstopp – i Sabiñánigo – bestämde vi oss för att ta in på ett lyxigt Spahotell vid namn Villa Virginia. Först bestämde vi oss för att använda Joels medhavda handtvättmedel för att göra våra kläder rena. Det är rimligt att säga att det behövdes. Vi har valt att cencurera bilden på vattnet i handfatet efter tvätten. Vi hängde sen allt på tork. Sen var det dags för oss själva att bli lika rena, lena och mjuka. Kolla in det här spa-crewet:
Det fanns några bassänger och sköna bubbelkombos men det kanske inte är högsäsong här. Fint hotell, men rätt tomt.
Som brukligt avslutar vi med dagens kartfilm. Det blir ju grymmare (dubbel bemärkelse) för varje dag, inte sant?
Jag älskar uppförsbackarna, Johan och Joel är mer fans av nedåt. Jag känner en viss fruktan för nedförsbackarna (kanske pga jag har en pendlingscykel) och Joel brukar prata om att han snart spyr (inte hänt än) efter en rejäl stigning. Johan spelar mest Pokémon både uppför och nedför.
Det har varit tufft hittills att cykla dit vi är nu. Men nu är vi vid Pyrenéernas fot och det är dags att dra fram ett gammalt favoritcitat:
When going gets tough, the tough get going – Billy Ocean
Aragonien – som vi befinner oss i sedan lunch igår – har en för Spanien låg befolkningstäthet, med inslag av stora, nästan obebodda områden. Mer än halva befolkningen bor i Zaragoza, söderut från där vi cyklar.
Pyrenéerna har sina högsta toppar i Aragonien, bland dem Aneto som når 3404 meter över havet (den ska vi lyckligtvis inte ta), och de mest isolerade dalarna. Vissa är mycket svåra att nå fram till och har behållit sin oförstörda natur enligt reseplaneringen vi genomfört under våren. Längre norrut består dalarna och slätterna av kyrkor, städer och landskap med vidsträckt utsikt.
Vi har gett upp idén på att boka hotell i förväg och tar istället in på närmaste ställe med vår nya veto-regel: Efter att en av oss sagt, med en timmes mellanrum, två gånger i rad:” Jag ger upp nu” så stannar vi för natten.
När man väl hittar en vegetarisk restaurang i Spanien, så måste man stanna. Därför sitter vi nu på La Oliveira och dricker vegetarisk öl. 
Vi är nära bergen nu!
Förutom att vi flera gånger varje dag ställer oss frågan var är vi och kollar på Google Maps om vi håller oss online som i på den blå linjen som Google föreslår (ofta uppstår förvirring när nån frågar är vi online då de andra kollar om vi har mobiltäckning eller inte) så är ju frågan var är vi ganska befogad för läsare av den här cykelbloggen. Nu ska vi försöka reda utbudet lite:
Spanien består rent administrativt av en indelning baserad på 17 autonoma regioner (comunidades autónomas). De olika regionerna innehåller i sin tur en till nio provinser (provincias); totalt har Spanien 50 provinser.
Dagens regionindelning motsvarar 17 autonoma regioner samt 2 autonoma städer (ciudades autónomas) i Afrika – Ceuta och Melilla (vid Marocko ungefär).
Det här har gamla rötter. Provinsuppdelningen skedde visserligen så nyss som 1978 (med inspiration från en uppdelning av landet från 1833) och som 39-åring kan man tycka det är både gammalt och inte.
Regionindelningen är dock betydligt äldre. Ett antal regioner är före detta självständiga stater från medeltiden (gäller bland annat Asturien och Navarra), medan andra tidigare var riksdelar i de förspanska rikena Kastilien och Aragonien. I många fall har de bevarat en kulturell särprägel och i en del fall sina egna språk. På vissa ställen är det tydligt att man inte är så nöjd med styret i Madrid eller med nationalstaten Spanien överhuvudtaget. Vi har cyklat förbi många sprayburkssmyckade vägbroar med slagordet ”Puta Espanya”. Det märks att vi är i norra delarna av landet.
De autonoma regionerna är basen för det lokala/regional styret av de olika delarna av Spanien. De har egna parlament och ”regeringar”, jämförbara med Sveriges landstingsfullmäktige och landsting. De regionala parlamenten tillsätts genom direkta val i respektive region. Spanien har sedan den demokratiska transitionen på 1970-talet decentraliserat stora delar av det centrala styret till regionerna, inklusive delar av polisväsendet samt närings- och kulturpolitiken.
Vissa regioner har förhandlat sig till ytterligare makt. Bland annat har Katalonien en utökad bestämmanderätt över regionens kulturpolitik, medan Baskien har en liknande makt över finanssystem och miljöfrågor.
Och det är just mellan Katalonien och Baskien vi rör oss dessa dagar på aluminiumhästarna genom den tryckande värmen. Mer exakt så här som följer:
Vi började resan i Barcelona/St Boi i Katalonien. Barcelona är huvudstad och i regionen hålls ibland folkomröstningar om Katalonien ska lämna Spanien (eller inte). Precis som i alla andra länder där det är viktigt för befolkningen att markera avstånd mot storebror (Norge, Kanada, Portugal för att nämna några flagg-galna nationer med lillebrorskomplex) är det viktigt i Katalonien att visa de rätta färgerna. Vi ser ungefär lika många av dessa snarlika flaggor:
I alla fall… vi höll oss i Katalonien hela söndagen eftersom även Lleida ligger där. Vi kan konstatera att det inte finns så mycket mat i Katalonien. Åtminstone inte på söndagar. Kanske är det massturismen till Barcelona som tar ut sin rätt.
På måndagen var det dags för nästa region: Aragonien, vars regionhuvudstad Zaragosa ligger en bit sydväst om Huesca där vi sov natten till tisdag (idag). Här ser flaggan ut så här:
Aragonien gränsar i norr till Frankrike, i öster till Katalonien, i söder till Valencia och i väster till Kastilien-La Mancha, Kastilien och Leon, La Rioja och Navarra.
Men det är ju till Frankrike vi ska. Och när du läser detta inlägg är vi på väg upp i bergen norr om Huesca.