En fantastisk grej med det här bloggresandet är samspelet med er läsare. Kolla här vad vi fick in igår när det stod klart att vi skulle nå Huesca på måndagkvällen:
”I Huesca utspelade sig en av de mer segdragna och intensiva striderna under spanska inbördeskriget. Republikanerna, förstärkta(?) av George Orwell försökte förgäves knipa stan från Franco och hans falangister. Men nu till det viktiga… Huesca är idag framförallt känt för uttrycket (fritt översatt) ”Imorgon ska vi ta en köpp kaffe i Huesca”. Uttrycket kommer från en republikansk general som menade att det bara skulle vara att promenera in på torget i Huesca och ta sig en köpp. Men icke. Hände aldrig. Ni fattar. Men det fixar ni! En ödmjuk önskan: En bild på er tre med en varsin köpp och en liten överraskning. Tänk Säffle ”Mer än en köpp kaffe”. Huesca – Spaniens Säffle.
Detta kom från David ”Göbb/El Gruñon” Wallin och det är klart att vi levererar:
Hur lätt som helst, George Orwell hade varit grön av avund
Vän av ordning måste dock påpeka att Säffles numera före detta officiella (numera för alltid i folksjälen) kommunslogan mer exakt löd ”Säffle – en kôpp kaffe”. Säffle har sedan dess torrat till sig ordentligt och kallar sig numera ”Säffle – Sveriges yngsta stad”. Så outsägligt tråkigt byte Säffle.
UPPDATERAT: Bloggläsaren Linus Vive lägger in denna sista replik i ämnet:
Klockan var 13.00 och vi var äntligen på väg, och det kändes varmare än igår, något en digital termometer bekräftade.
33 grader (även om det ser ut som 88:88 grader på det här kortet)
Vi begav oss ut från Lleida och kom ganska snart till en uppförsbacke precis som väntat. Vi hade fått höra att sämsta tiden att cykla är mellan 13-17 så idag mötte vi inga cyklister. Vi gissar att de sov.
Efter ett litet tag fick vi belöning för gårdagens förmiddagsslit och dagens dito. Nedför! Joel som har snabbaste nedåtcykeln (men sämsta uppför-tekniken) körde före och plockade fram kameran:
Fredrik Lindersson, trogen följare av bloggen önskade sig ett actionfoto. Vi valde att bjuda på en actionfilm.
Glasspaus på norra Spaniens enda bensinmackskedja Repsol.
Samuels glass spelade honom ett barnspratt. Halva glassen på marken. En annan typ av glasspaus.
Efter glassen var det dags för mer cykling och det blev en del uppför igen. Och sen nedför.
Efter ännu en uppförsbacke (det blev en del uppåt idag) så var det dags för lunch, så vi stannade till i en liten by på en kulle för att fixa kolhydrater:
När vi skulle betala visade det sig att ingen av våra kort fungerade så Johan fick åka bil med ägaren till baren till närmaste stad och hämta ut pengar. Bra för Strava (appen vi använder för att logga våra etapper).
Johan kom tillbaka helskinnad, och vi kunde fortsätta. Idag undvek vi de spanska grusvägarna, och plöjde istället vägren längs en glest trafikerad landsväg. Detta gjorde att avståndet till slutdestinationen snabbt minskade, och vi kostade på oss en konstpaus, eller två.
Glada cyklister som poserar framför den milslånga backen vi just klättrat upp för.
Samuel testar plankning på bilfri väg.
Johan mosar i sig smält Snickers. Joel är trött.Vi hann nästan fram innan solnedgång idag. Nästan.
Vi kom fram till Huesca sent men hade skaffat ett fint hotell. På den nivån att det var lite skämmigt att gå in i receptionen i lortiga cykelkläder. Att duscha var mycket skönt!
Vi lyckades efter stor möda hitta ett öppet kök, då alla andra stängde kl. 23. Puh! Vi hetsbeställde in halva restaurangen och åt upp allt utom den ”vegetariska” tonfiskmackan, som ”är perfekt för vegetarianer”. Joel höll inte riktigt med. Baconfria (!) pimientos de padrón i mängder, manchego y serrano, calamares, croceta de jamón och en champinjon med en baconskiva instucken i sig var bara en av de saker glufsade i oss.I mitten: en tortilla de patatatas. Fast friterad. Och med ett baconlager i mitten (såklart).
När vi äntligen fått käka, upptäckte vi att vi råkat cykla för långt idag. Planen var att vi skulle nå Huesca imorgon. Vad gör vi nu? Kollar tjurfäktning i Pamplona? Tar en extra dag i Biarritz? Hinner besöka San Sebastian? Stannar en extra dag på spat i Candanchu? Vi vet inte, vad tycker ni, våra följare? Rösta innan 12.00 imorgon tisdag så lyssnar vi.
Och vi avslutar väl som vanligt? Dagens Strava/Relive. Fet film eller hur?
Väl framme på hotellet blev det öl å chips. Sen läggdags. För mig. De andra gick ut och letade mat. Naivt. Den är ju slut i hela Spanien.
Jag norpade åt mig singelrummet efter en sekunds artigt väntande. AC på 10 grader och full fläkt innebar att ett extra täcke (läs: filt) krävdes framåt småtimmarna när kroppstemperaturen äntligen sjönk. Idag är det Samuels tur att välja säng så Joel fick singelrummet i St Boi. Undrar vilken av sängarna i trebäddsrummet han väljer…
Eftersom vi behövde besöka en cykelbutik så valde vi att sova ut och gick inte upp förrän 08:15 (dvs 7 h 15 min sömn). Hotellets frukost bestod av den fina näringsrika kombination som gjort spanska atleter i generationer framgångsrika:
Pain au chocolat + juice + kaffe. En stadig frukost inför dagens 12 mil i uppförsbacke.
Sen var det dags att leta cykelbutik. Vi valde, på Google, femstjärnig Bill Bikes där Carlos väntade. Lämpligt nog var det även den närmsta cykelbutiken. Väl där fick Joel snabbt en ny eker. En vanlig. Inte en sån där svart, platt och snabb som Joels ”Röda dyra” är van vid. Samuels styre fixades på en sekund. Gratis. Min punktering fixade och alla har nu massa bar i däcken. Carlos på Bill Bikes i Lleida hjälpte våra cyklar att komma i form igen. Dessutom var han mycket trevlig under tiden.
Vi satsar på landsvägscykling idag, då vi i skrivande stund inväntar mat och ännu inte kommit iväg. Nyss kom Joels mackor.
Gul manchego och gult ägg i gula baguetter
Och våra hamburgare:
Nu är klockan 13:00 och vi är ruggigt försenade. Vi siktar på Huesca och lär komma dit sent ikväll.
Vi lämnar Lapanadella runt 17.00 med MAT i magen. Vi var som förbytta och började tom att provprata med varandra igen. Det gick bra så vi höll det så. Och nerför. Nerför, nerför, nerför. Såklart förstod jag att vi jobbat på bra i klättringen till Lapanadella, men nu fattade jag hur mycket. Eftermiddagssolen började lägga sig tillrätta. Mmm.
Det var ganska grönt och lummigt. Man kan tänka en högsommardagseftermiddag på norra Öland bitvis. Det fanns många lagerbyggnader och småindustrier med tillhörande byar som vi passerade eller cyklade igenom.
Den första punkan idag kom sen eftermiddag på landsvägraka. Något skräp från (trasiga) ekerfästet hade troligen åkt in i hjulet och gnagit slang på Joels cykel. Vi skrek och skrek på Johan som i lugnt mak försvann likt Lucky Luke mot solnedgången på motorvägen (typ, det var inte riktigt solnedgång än). Lagning.
Snart började grusvägshelvetet. Racercyklar har tunna däck och tål inte lika mycket stryk som mormors korgcykel. Sjukt att vi höll så länge som vi gjorde. Ett rejält hål mosade dock Joels bakdäck och vi la vår packning i ett myrbo och bytte slang i godan ro.
Vi hade fyra slangar med oss. En användes igår, en på motorvägen nyss och nu ytterligare en. Söndagar verkar ju inte vara Spaniens mest aktiva dagar och vi hade inte haft chansen att komplettera dem än.
”Vänta killar, jag tror att…”
Nu var det Johans tur. Rutinen sitter vid det här laget. Sista slangen på, upp igen, cykla på. Vi hann inte 300 meter innan Johans framslang gick.
1 mil kvar. Chit-chattet hade redan tjyvstartat. Vattnet var slut. Fin bild, men den förtäljer inte att området är gödslat med svinbajs.
Joel cyklade i förväg för att checka in oss, köpa vatten och komma tillbaka. Men vi hittade inte varandra i den labyrint av grusvägar som blev jordbruksområde, som blev industriområde (bra område för att spela in ytterligare en zombieskopalyps i) som till slut blev förort, vandrandes under stor röd måne och bredvid syrsor stora som paddor av ljudet att döma. Vi möttes tillslut allihop på hotellet runt 23.
Apropå Joels inlägg tidigare idag om maten, så vill jag bara visa en bild på vår kvällsmat. Allt var stängt i Lleida utom ett ställe. Och där var maten slut! Vi fick köpa jätteäckliga kakor på hotellet. Efter en tugga gick vi och lade oss. Kolla in läckerheterna. Vilken är din favorit?
Idag blev det 16,4 mil cyklat. Ganska bra för att vara första dagen. Imorgon blir det mindre, eftersom vi måste laga cyklar och sova ut. Vi har ännu inte bestämt var vi ska imorgon.
Och just det! Här kommer filmen på vår väg till Lleida efter lunch:
Det här är en berättelse om hunger. Och uppförsbackar.
Vi började morgonen i St Boi med att vakna. Klockan 6 närmare bestämt. Det innebär att vi fick sova ut ordentligt med 5 timmars sömn var. Femton (15) timmars sömn! Gött.
Jag lagade min punktering medan de andra förtvivlat försökte få plats med sin packning. Samuels cykeltröja ser ut som en ölmage, roterad 180 grader. Johan gjorde sig av med ryggsäcken och prackade på mig lite av sin faktoriserade skyddskräm.
Vi var redo för avfärd. 07:24 lämnade vi hotellet, med hopp om att hitta frukost på vägen. Men snart slutade vi fråga om det, efter att tre olika cafépersonal på tre olika syltor skrattat åt oss.
Det här med att det inte finns någon mat i Spanien började för övrigt redan på planet ned. Vi satt på rad 27 och flygvärdinnorna började promenera med en vagn från rad 1 och bakåt. När de kom fram till oss var ALLT slut. Mat, vatten, Coca Cola, öl. ALLT var slut.
Vi fick i oss en macka på Barcelonas flygplats innan vi cyklade mot hotellet. Der var tur för där var matautomaten trasig. Ingen mat således.
Vi ville komma iväg tidigt imorse och eftersom frukosten började först klockan 10 så beslutade vi för att skippa den och istället äta nåt på första bästa vägkrog.
Vi mötte oväntat många cyklister redan så tidigt på morgonen (alltså typ 100 innan klockan 8). Alla körde landsväg men vi som litar på Google hamnade istället på en grusväg i ingenstans. Det visade sig vara vägen till en cykelpark där invånarna i bygden spenderar sina söndagar på mountainbike. Eftersom jag redan fått punktering var det lite nervöst men allt gick bra och därför var ju grusvägen lyckad.
Just här tyckte vi gruset var kul. Lite senare under dagen kom vi att omvärdera denna glada inställning till Googles rekommenderade off-road-vägval.
Det dröjde ända till nio minuter i nio (08:51) innan vi hittade en McDonalds som snart skulle öppna. MacExtreme till Johan och Bigmac, Cheeseburgare och kycklingburgare till Samuel. Jag siktade in mig på det vegetariska utbudet som jag är van vid från Sverige. Det visade sig att det är kyckling som är det vegetariska alternativet på McDonalds i Spanien. Pommes frites till mig. Ridå.
Notera Samuels rygg. Som en kulmage på ryggen. Behövs ingen väska när man kan stoppa in allt i cykeltröjan.
Med kött i venerna för Johan och Samuel samt potäter för mig fick vi extra energi (kroppen din trenger potet) och drog ut på vägarna igen efter vår frukost. Vi hade lyckats ta oss 2 mil innan frukost.
Sen var det uppåt, uppåt och uppåt i en halvtimme. Följt av en snabb nedförsbacke i tre minuter som nollställde de intjänade höjdmeterna. Och sen da capo på det fram till nu när vi äter sen lunch (16:00 – helt normalt i dessa trakter) i La Panadella.
Vi äter alltså mat! Det krävdes dock att vi gick till tre olika restauranger i La Panadella. För på de två första VAR MATEN SLUT! Kolla mer nedan hur fantastisk mat vi fick tillslut.
Nu har vi bara 7-8 mil kvar idag. Friskt cyklat hälften vunnet!
En fin väg idag
Siesta krävs i värmen
Äntligen mat. Chips av potatis och kött på en bädd av porslin.
Förrätten: omelett med gambas, haricot verts och bondbönor. Mycket vitlök. Jag tyckte mycket om det.
Huvudrätten: Merluza (fisk) med pommes och svamp.
Maten var väldigt god, och bara i en färg. Men det behövdes verkligen för fortsättningen av dagen.
MISSA INTE: Så här såg allt ut på kartan och då hade vi ändå 7-8 mil kvar efter lunchen (se mer i nästa blogginlägg sent ikväll):
När cyklarna kom ut från flygplatsens mage, hade vi olika mycket tur. Joel hade fått en avslagen eker och min styre, ja nåt har hänt. Oklart vad. Funkar tillfälligt.
Sen spenderade vi nån timme på att försöka hitta ut från flygplatsen, utan att cykla motorväg – vilket var omöjligt. Vi drog på lysena (mörkt här nere fort) och gav oss iväg. Det gick tillslut.
Men som ni ser här på videon var det inte lätt att ta sig ut från flygplatsen med cykel:
På väg mot hotellet i St Boi, som ligger nån mil från flygplatsen, fick Joel punka. Men det var inte så långt att gå. Imorgon är det söndag och allt är stängt även om man gärna skulle kolla över hojjarna. Planen är att fortsatt köra de 16 milen imorgon och ta reparationer på måndag. Upp 06 imorgon hitta nåt öppet matställe och sen iväg.
Precis som tidigare resor med Cykelsällskapet Lejonet & Gripen så kom även denna gång frågan om flygfrakt av cyklar upp i planeringsfasen. Det är ganska enkelt, man betalar ett cykeltillägg på 4-500 kr när man bokar flygbiljetten och sen checkar man in cykeln på planet. En del flygbolag kräver dock cykelväskor och en del cyklister är rädda om sina dyrgripar till cyklar. Även här får möjligheten att ta med sig väskan spela in i avvägningen och vi bestämde oss för att köra på den gamla klassikern med Drottningens av Storbritannien plastpåsar (ja, man säger faktiskt så) som väskor.
Så här ser det ut för oss på Arlanda cirka en timme innan avfärd.
Nytt för årets resa är att vi ska försöka ta med er på en virtuell resa genom Pyrenéerna med hjälp av Strava och Relive. Kort sagt går det till så att vi kör appen Strava för att spåra vår cykelfärd och sen har vi kopplat det till en tjänst som heter Relive där kartdatan och vår prestation skapar en film av vår dagsfärd. Här kommer ett första exempel:
Då mina tidigare cykelväskor haft en tendens att uppnå självsvängning och åka in i bakhjulet vid ansträngning, kändes det bra att inte ha med dessa senna resa. Jag har tidigare haft en clip on-pakethållare, som inte riktigt klarat belastningen. Nu har jag istället en väska som klara 4kg, så då gäller det att packa därefter.
Skorna vid framdäcket är den största pjäsen, men kan med fördel lämnas kvar på första bästa ställe vid behov. Powerbanks väger också, men Joel får ta en (så slipper han köpa). Jag har även en gå ut-T-shirt med mig. Blir nog bra. Sitter nu på Arland och inväntar incheckning. Har lyckats plasta in mitt kontokort. Tur att Joel och Splitwise finns. Fortsätt läsa ”Packning JE”
Sent omsider har vi tyvärr fått inse att Jens inte är kry nog att hänga med på resan. Otroligt tråkigt men kanske smart av Jens ändå. Det här blir inte lätt för någon av oss.
Ps Detta innebär att primtalsantalet fortfarande består.
2 st på originalresan Stockholm-Köpenhamn 2006
3 st: St Eriksplan – St Petersburg 2009 (då jag kom in som primtalsansvarig och styrde upp saker så att säga). Minns en gång under resan att jag på reflex bände upp munnen på en förfärad Jonas, som hade tagit lakritspingviner utan att räkna dessa. Det var fem stycken. Puh!
