Det här är min första cykelresa med Lejonet & Gripen. Och min första cykelresa öht. Jag är lite, lite rädd.
Jag skaffade min cykel utan research eller googling, i blind förtröstan på min lokala cykelhandlare. Som tur var fick jag en bra hoj till min cykelpendling som gick att komplettera med lite bättre handtag för att faktiskt kunna landsvägscykla såhär tre år senare.
Jag lovade mig själv att aldrig bli en lycraman. Blöjbyxan, tuffa briller och hela den ängsliga idén om att man inte kan ta sig fram utan rätt utrustning till den milda grad att man garderar sig med fallskärm ifall den heliocentriska världsbilden ändå skulle visa sig felaktig. Man vet ju aldrig. På den tiden satte jag en ära i att cykla om lycramännen i mina basketpjux och fladdrig t-shirt.
Sen blev det höst och vinter. Eftersom jag gillar att vara igång, men aldrig hittat någon sport eller gymaktivitet som fastnat, var cykelpendlingen väldigt bra ihop med stillasittande kontorsjobb. Och jag började behöva utrustning.
- Sjukt praktiskt med plagg som man varken svettas eller fryser i ju.
- Bra däck, vinterdäck, smala däck etc… kan ge skillnad på 10 minuter +/-. Och på väg till kundmöte (post dusch) är det en stor skillnad.
- Cykelskor var en revolution — jag fattade väldigt sent att det inte handlar om att töntcyklisten är rädd för att tappa trampan utan att kunna använda baksidan av benet och därmed öka kraften med en hel del. Cykelskor check.
- Cykelpendling är repetetivt och inbjuder till nörddetaljer och studier. Hej Strava. Välkommen Relive.
- Cykelbyxan satt dock långt inne (eller blöjbyxan som det hette länge hemma hos mig). Spiken i kistan var spökhistorier i hur det påverkar potensen att köra landsväg länge utan sådana.
Första gången jag såg Joel i full cykelutstyrsel (vi arbetar tillsammans på Äventyret, och det är också så jag har kommit i kontakt med Lejonet & Gripen) så tyckte jag såklart att det var töntigt med alla fula grejer. Nu ser jag likadan ut själv förutom att mina grejer inte är skönt nötta och saknar patina. Det verkar vara så i livet — att man får äta upp det mesta man säger med tiden. Jag har två barn (tillsammans med min fru Carin) och jag tror att jag vackert fått svälja de flesta av mina tidigare åsikter om barnuppfostran.
Apropå barn: Våra kom tätt, det är 16 månader emellan dem. Äldst är Sonia som klockar in på 4,5 år. Nu är första gången som det känns rimligt ur en rad aspekter, med en längre resa utan övriga familjen. Carin och jag har hittat på en hel del var för sig, men över 3-5 dagar som mest. Och då är det enbart förknippat med positiva saker som egentid, att få sova etc. Jag tog precis avsked av dem, och jag saknar dem oväntat mycket.
I övrigt: Klockan är 10:50 och jag är fortfarande hemma i Blackeberg, packandes! Det är som med mitt jobb (jag är designer) — att få till något minimalistiskt som funkar är svårt. När det ser ut som att man bara lagt ihop det viktigaste med självklarhet, ska man ana timmar med jobb och planering oavsett om det är packning eller intefacedesign.
Jag ska ha med mig det som syns på bilden, med tillägg det som jag har på mig när jag fotograferar:
- 1 kalsong
- 1 långärmad, tunn tröja
- 1 jeansskjorts
Jag har mycket resfeber nu.
