Sabiñánigo – Bedous (över krönet på Pyrenéerna)

Vi vaknade inte förrän 07.45 eftersom den frukost som var inkluderad i priset på lyxhotellet inte serverades förrän 08.00. Men det var uppenbarligen värt att vänta på den. Här bjöds det förutom på frukt på allt ni kan tänka er, fast i chokladversion (kontinental frukost doppad i choklad).

Joel som alltid annars drömmer väldigt konkreta drömmar exempelvis ”jag drömde att jag var sugen på en öl så jag drack en” eller ”jag drömde att jag hade ett viktigt möte på jobbet – allt gick fint” hade under natten vaknat och gapskrattat och väckt Samuel som han delade rum med (det var min tur att bo själv). Så här löd tydligen nattkonversationen:

Joel: Hahaha, jag drömde en så rolig dröm jag måste berätta

Samuel: Okej…

Joel: jag berättar imorgon.

Vid frukost gapskrattade Joel sig igenom följande historia. Vår teori är att han pga lite sömn har samlat på sig ett års konstiga drömmar som nu hamnade i en och samma dröm:

”Jag drömde att jag var på promenad med Kaj och vi diskuterade varför en viss förläggare hatar mig trots att det känns orimligt. Efter cirka en timmes promenad kom det fram två kvinnor i nån form av folkdräkter. Den ena hade en barnvagn och den andra började dansa lite sensuellt för att på nåt sätt påkalla Kajs uppmärksamhet. Jag tänkte då att jag dansar bort henne genom att utklassa henne på dans. När jag gjorde det kom den andra kvinnan fram med barnvagnen och i den satt Simon Bolivar och halvskrek ”Simon Bolivar!”. Drömmen slutade med att jag helt plötsligt dödade Simon Bolivar med en motorsåg och sen vaknade jag och gapskrattade”.

Någon bloggläsare som är bra på drömtydning som vill försöka sig på ovanstående historia?

Nä, vi kanske lämnar det och beger oss tillbaka in i den här historien istället.

Efter frukost beslutade vi oss för att göra processen kort med Spanien och genomföra ett toppförsök, alltså att nå toppen av Pyrenéerna i ett svep, och bo i Candanchú trots att vår hotellbokning där var gjort för imorgon kväll i ursprungsplaneringen.

Sagt och gjort, vi satte oss i våra nytvättade cykelkläder på sadlarna och drog iväg uppåt. Det dröjde inte länge innan vägskyltarna uppmuntrade färdriktningen:

Efter mycket slit och svett kom vi till Castiello de Jaca där vi hittade en lummig trädgård med tillhörande restaurang där vi beställde in en trerättersmeny.

Förrätterna var goda även om jag fick byta bort min efterlängtade gazpacho när Joels mangold- och potatissallad (enligt menyn) visade sig vara en mangold- och potatisröra med rökta skinkbitar. Alla tre valde hälleflundra till huvudrätt. Det var fel val. Äcklig överstekt fisk med extrem fisksmak. Samuel och jag pressade i oss den med tanke på höjdmetrarna framför oss men Joel vägrade demonstrativt äta den dåligt tillagade fisken och åt istället bröd med olja på. Till efterrätt kalasade vi alla tre på Flan de Huevo.

Vi slumrade faktiskt till alla tre där i den lummiga trädgården men efter två timmars vistelse var det dags att återuppta toppförsöket. 

Vi cyklade på och hittade ännu en Repsol där vi köpte Mars-bars och vatten.

Vi kom in i en fin dalgång där diverse media skapades. Här kommer ett axplock. 

Mitt i hettan såg vi först en skylt som sa ”Francia 6 km, 8-10% lutning). Vi cyklade sen några meter på lägsta växeln innan Joel sa, men det är ju här vi ska bo i natt, vi är framme. Vi tog in på en avstickarväg mot vårt spahotell. Där passade jag på att språka (på spanska) med en man som var ute och vallade sina 800 får och getter.

Väl framme kändes det lite snopet. Vi var framme tidigt, vi hade ork kvar och dessutom låg tydligen spahotellet 6 km söder om toppen på berget. Risk för anti-klimax. Vi satte oss på uteserveringen och begrundade hur vi skulle göra.

Sedan höll vi en omröstning där vi med acklamation antog att vi skulle avboka hotellet vi just nu satt på och istället ta oss vidare.

Efter att beslutet var taget var det bara att stå sitt kast. Ytterligare 6 km i 8-10% lutning. 

Väl uppe tog vi två piroger var på en terass i skidortens centrum.

Vi fortsatte och från hetta och sol var det tydligt att vi passerade någon slags höjdgräns där moln satte ny agenda för temperaturen. Det blev höst, det blev grönt. Här laddar vi upp Joel i molnet. 

Ganska snart var vi på toppen och skyltar informerade om Frankrike. 

Och det bar nedför. Men var vi verkligen i Frankrike? Som tur var dök en man med basker upp ut ur ett vattenfall och bekräftade på franska mellan baguettetuggorna att ja, vi var i Frankrike. 

Nu följde 2,5 mil av utförsbackar i 4-6% lutning. Och djur. Exempelvis glimtade en skock får förbi i ögonvrån på 5-10 meters håll, vilka senare rasade från bergväggen ut på vägen bakom oss. Samuel blev jagad av en hund som missade hans vad med en meter. Mer tur hade då flugan, som prickade mitt (Johans) öga och la sig tillrätta under ögonlocket under ett par minuter av internt vansinne och oreda. 

Ja, sen var det bara utför. Bergen som gräns mot Atlanten tar ut sin rätt i klimatet. Kallare, fuktigare, grönare. Skön omväxling mot torra heta Spanien, iallafall initialt. Finare broar. Fint med annan sorts mat. Kort sagt, detta är ett annat land. Men är det verkligen Frankrike? För att summera ledtrådarna, med poäng:

• 10 poäng: Gränsskylt där det står France
• 8 poäng: Man med basker, randig tröja, baguette och en flaska vin i flätad korg säger ”Ja ni är i Frankrike”
• 6 poäng: Fria djur som springer och flyger mot oss
• 4 poäng: Fromage-skyltar
• 2 poäng: Gigantisk snigel inklippt i bergsväggen ovanför vårt valda härberge där vi dricker pastis. 

Och nu till det alla väntat på. Kartfilmen:

Och bara för att det här var så gött så bjuder vi på något annorlunda vinklar i dessa uppdelade filmer. Först uppför:

Sedan nedför: